Dagens Citat

Jag hade inte väntat mig så mycket politik när jag gav mig in på den knaggliga stig som är Burroughs Naked Lunch men boken bjuder inte bara på en mycket träffande beskrivning av kolonialism och maktrelationer (mestadels extremt sexualiserade sådana) men också på ett av de bästa citaten om byråkrati någonsin. Satt i munnen på den grymma och sprittsprångande galna Dr. Benway, vetenskaparen med en förkärlek för hjärntvätt och skapandet av den totalt totalitära staten som samtidigt gärna förvandlar också de mest storslagna projekt till ett skämt, blir det ännu mer klart att de som strävar efter allt totalare kontroll över andra själva ofta är frihetssökande drömmare (Säg Adolf, Adolf, Adolf framför spegeln så uppenbarar han sig).

"Democracy is cancerous, and bureaus are its cancer. A bureau takes root anywhere in the state, turns malignant like the Narcotic Bureau, and grows and grows, always reproducing more of its own kind, until it chokes the host if not controlled or excised. Bureaus cannot live without a host, being true parasitic organisms. (A cooperative on the other hand can live without the state. That is the road to follow. The building up of independent units to meet the needs of the people who participate in the functioning of the unit. A bureau operates on opposite principle of inventing needs to justify its existence.) Bureaucracy is wrong as a cancer, a turning away from the human evolutionary direction of infinite potentials and differentiation and independent spontaneous action, to complete parasitism of a virus.

It is thought that the virus is a degeneration from more complex life form. It may at one time have been capable of independent life. Now has fallen to the borderline between living and dead matter. It can exhibit living qualities only in a host, by using the life of another -- the renunciation of life itself, a falling towards inorganic, inflexible machine, towards dead matter. Bureaus die when the structure of the state collapses. They are as helpless and unfit for independent existences as a displaced tapeworm, or a virus that has killed the host."

William S. Burroughs. Naked Lunch. (p. 134)

Och ja, jag har blivit inspirerad av det kommande besöket från hälsovårdsbyrån och den skräck det har injagat i mina arbetskamrater, egentligen är det meningen att byråns kontrollant ska kolla att kontrollanten som kontrollerar våra chefers kontroll sköter sitt jobb och håller koll. Men vi städare vet bättre än dom flesta att skiten rinner ner till bottnen (rakt ner i vår nacke), så vi ökar vår självkontroll och överdriver vår passion för skitkontroll tills det är över.

"You see control can never be a means to any practical end.... It can never be a means to anything but more control.... Like junk...."

William S. Burroughs. Naked Lunch.(p. 164)

Klagomuren

Den här bloggen skulle inte bli någon klagomur för den förtryckta arbetaren, men ibland måste man ventilera. Sluta läsa nu eller förlåt mig denna utsvävning.

Min bror brukar ibland säga att han inte tycker om att tänka, jag kan sympatisera med denna ståndpunkt eftersom jag förstår att de flesta klara sig helt bra utan abstrakta funderingar om varför saker och ting ser ut som dom gör, men min chef driver denna attityd till sin yttersta spets. En spets som Orwell mycket rätt skulle kalla "doublethink". Att inte villa tänka på t.ex. sociala eller grammatiska strukturer är en helt annan sak än den systematiska blindhet som många chefer idkar inom arbetslivet.

Jag är knappast den enda som fått uppleva det bisarra fenomenet att ens redan sparsamt utmätta arbetstid tas upp av möten med överordnade som utdelar ytterligare arbetsuppgifter. Ett klassiskt exempel på ett tillfälle där det vore oerhört mer effektivt att anställa någon annan för att utföra dessa nya/extra uppgifter än att ta upp mer av den redan knappa tiden samtidigt som man försöker vrida mer intensitet ur den redan ansträngda arbetaren. Detta speciellt med tanke på att de flesta firmor uppehåller ett harem av deltids/tillfälliga/hyrkonkubiner att använda sig av när det behövs (d.v.s. när det absolut inte går att undvika - t.ex. vid sjukdom eller klagomål från kunder).

Från mitt perspektiv är det just den oskrivna regeln, som tycks säga att när kunderna kräver mer än tidigare så måste dessa krav tillfredsställas utan extra kostnad för firman, som gör arbete stundvis olidligt. Lösningarna vore enkla men istället idkar man aktivt Store Brors imperativ om "doublethink" och blundar för motsägelsen i att ta upp mer av sina anställdas tid samtidigt som man försöker öka arbetsintensiteten så att den krävda ansträngningen ökar exponentiellt - istället för att tumma på det existerande arbetaröverflödet som är kapitalismens livsvillkor.

No Hope - toalettantropologi

Inspirerad av Attenboroughs beskrivning av "No Hoper"-fenomenet* i sin bok om Australien (Quest Under Capricorn) och av det här fina och mystiska inlägget tänkte jag i äkta 70´s antropologi-anda beskriva en scen som mötte mig på en hamburgerhakstoalett denna vecka. För att hedra den helgade D. A. Ska jag försöka hålla mig till att bara besriva mina fynd och låta läsaren skriva sin egen No-Hope-Story.

Dom som säger att damtoaletter alltid är renare än herrtoaletter har aldrig varit på mitt jobb. Genast när man stiger in genom dörren känner jag på doften att någon stockat toaletten och att minst ett par barn har fått sina blöjor bytta på den lilla trähylla som fungerar som skötbord. Blöjorna som fått mogna över natten i hamburgerhakets värme har en mycket distinkt söt doft och skapar en ambiance som utgör en passande bakgrund till resten av scenen.

Innuti båsen har alla skräppåsar försvunnit, plastämbarena som borde vara fodrade med svart plast gapar nu gråa och halvfulla med diverse bråte. Alla toalettpappersrullar fattas också, liksom tvålpåsen ur dispensern. När jag sedan ser ett halvt cigarettfilter vet jag vad som väntar på mig bakom toalettstolen - för er som inte är insatta i de intravenösa drogernas finmotorik så används ett avklippt cigarettfilter för att filtrera den vätska som man valt att injicera, ett helt filter däremot indikerar att någon "ritsat" en cigarett för att rulla en joint - båda förekommer oftare än man kunde tro (ett halvt filter: Heroin/Amfetamin - ett helt filter: Cannabis - skriv upp det ni oroliga föräldrar).

När den blodiga sprutan och de ännu blodigare bitarna papper funnit sin väg till BIOHAZARD-burken återvänder jag till båset i fråga för att tömma skräpkorgen. Där ligger överst den mer sällsynta men om möjligt ännu mer tragiska artefakten: Graviditetstestet. Det krävs ingen viljeansträgning för att undvika att se vad resultatet var denna gång. En naturlig repulsion ser till att blicken liksom studsar från testet upp mot väggen så snart ögonen hinner registrera vad det är frågan om. Jag tömmer resten av båsen medans Gillian Welch sjunger "That's the way that it goes, everybody's buying little baby clothes".

När jag fortsätter över till herrtoaletten hittar jag likaså ett halvt cigarettfilter och en använd, samt två oanvända, sprutor också dom inklämda bakom toalettstolen. Jag kan inte låta bli att läga märke till att det är samma märkes cigarett & sprutor som på damernas sida. Sid & Nancy tänker jag, Kurt & Courtney tänker jag, Du & Jag tänker jag. "That's the way that it is, but there was a time when you and I were friends" sjunger Gillian.

*En "No Hoper" är någon som lämnat kvar i de spökstäder som diverse guldruscher och andra fenomen lämnat efter sig i den australiensiska öknen, eller någon som av nån orsak kännt sig tvungen att flytta ut till dessa städer och leva helt utan hopp om någon framtid.

Skillz

Jag är mitt uppe i min entusiastiska utläggning av min dag som handledare, jag ska på semester och måste därför träna upp min ersättare, när jag märker leendet som sprider sig på min väns läppar utan att hen kan hjälpa det. Leendets innebörd är klar: "det kan inte vara mycket man måste lära sig för att kunna städa". Min instinktiva reaktion är att rabbla upp listan på skillz som man måste ha för att klara sig igenom en dag på mitt jobb, en lista som faktiskt är förvånande lång. Men delvis är det ju sant, de flesta av oss har ju nog lärt sig att städa hemma, av mormor och av egen erfarenhet - samtidigt är det inte alls samma sak att städa en byggplats eller ett snabbmatshak.

Det finns en klassisk uppdelning i "skilled/unskilled labour" - det vill säga arbetare med och utan skillz. Exakt vad denna distinktion är menad att fånga är oklart, men lika klart är att den har en stor roll när det kommer till både löner och status för den enskilda arbetaren. Klart är också att dessa löne- och statusskillnader oftast beror på sociala och historiska faktorer och tendenser. Som ett historiskt exempel kan man nämna att det i frankrike under långa perioder var så att alla jobb som kunde utföras av kvinnor inte ansågs kräva skillz (en av de stora orsakerna till att artesanerna aktivt motarbetade kvinnors rätt att arbeta inom de olika hantverken).

Ett mer modernt exempel ur min egen erfarenhet får man om man jämför löner och status för lyftkransförare med städare - båda jobbar med tunga maskiner som är ungefär lika komplicerade att bemästra. Skillanden består mest i att lyftkransföraren kan dricka kaffe och läsa tidningen när målarmurarfixarna arbetar i korgen ovanför medan en städare skjuter sin maskin framför sig. Dessutom måste en städare ha en massa andra skillz (fönstertvätt, industriella tvättmaskiner, använda fönstertvättsliftar, decinfisera enligt livsmedelsverkets standard o.s.v.) - ändå tjänar en lyftkransförare lätt dubbelt så mycket per timme.

En annan sida av denna uppdelning är att rörligheten för en arbetare med skillz är nästan lika med noll, det skulle ju vara att slösa med både tid och resurser att byta arbetsuppgift när man redan kan den man är satt i arbete med. Känslan av att vara oersättlig är en klen tröst för den som sitter tionde året i rad med samma syssla utan hopp om att få omväxling under sitt produktiva liv. Det konstiga är att det finns så många alternativ till detta perspektiv om man befinner sig mitt i det aktuella arbetet (trots detta verkar hela idén med vår stratifierad arbetarskara vara att de som fattar beslut inte ska befatta sig med det egentliga arbetet). Det är också självklart att ens skillz bara är värda något i den statiska roll man kämpat till sig, oftast är dessa färdigheter helt ovidkommande utanför ens egna specifika nisch.

Om man inte råkar ha erfarenhet av många olika branscher och roller verkar det lätt som att andra arbetare har mystiska färdigheter som man själv aldrig kunde behärska. Men för den som haft olika roller inom många olika sektorer av arbetslivet, eller för den som bekantat sig med proletariatets och det kapitalistiska samhällets historiska utveckling, visar det sig att det i de flesta fall är helt andra faktorer som påverkar löne och statusfrågor än några mystiska skillz som arbetarna är i besittning av.

Inverterar man frågan blir det precis lika klart - yrken som kräver en stor personlig insats och ytterst svårförtjänade skillz som till exempel programmerare, musiker, konstnär, guldsmed, forskare, jordbrukare, filosof, ljudtekniker och ingenjör har alla ytterst olika lönestruktur och status inte bara sinsemellan men också inom sina respektive fält. Förhoppningsvis borde det vara klart att dessa skillander inte baserar sig några objektivt mätbara skillz eller andra faktorer som präglar de respektive arbetarna utan istället speglar dessa rollers plats och bana i samhället och historien - eller kanske främst VEM som traditionellt utfört dessa sysslor.

Thin Brown Line

Det finns en tunn brun linje som aldrig kommer försvinna hur jag än skrubbar och skurar. Den märker ut gränsen mellan mitt & ditt - där du städar och där jag städar. I årtionden har den ignorerats och impregnerats, växt sig starkare och etablerat sig som en gråzon mellan ansvarsområden.

Man kan se denna drygt 10 cm breda och 2 m långa sträcka som en symbol för många saker,* men jag bryr mig mest om vad den betyder helt praktiskt för mig - nämligen att jag har något att ta itu med när mitt ansvarsområde är avklarat. Jag slåss mot den tunna bruna linjen och känner mig som Rambo, men med D2, D10 & Tuima istället för M16, M60 & Rambokniv. Allt för att inte identifiera mig med de arbetströtta och avtrubbade skepnader gränslinjen manar fram i min fantasi (det hjälper inte att jag oftast samtidigt lyssnar på reggae "Leave Babylon" eller vänsterpropaganda "Leave Babylon - through working class cooperative action").

Det finns en massa fördelar med att ha ett jobb där det enda kriteriet på att du gjort bra ifrån dig är att ingen klagar, det vill säga att du sköter ditt. Bara städinspektören under sitt månatliga besök inte hittar skräp som du missat eller upptäcker osanitära bakteriekolonier med sina små bomulls teststickor i skinande provrör är allt gyllene. Samtidigt är det lätt att man tappar bort sig i dom enkla rutinerna, man moppar här, polerar där och dammsuger dom där så att man inte längre kommer ihåg att man Städar. Att man ser till att det är rent, att saker funkar och att folk inte får matförgiftning eller allergiska utbrott - att man kan och får, fan borde vara stolt över detta.

Louis CK har en stand-up rutin där han summerar vad jag försöker säga:

"Du har ett jobb, så gör det! Gör det så satan!

Gör något för någon annan din lata skit!

Det är ditt jobb och ingen är för bra för att ha ett pissigt jobb!"

*För den som här börjar tänka på specialisering & alienation kan jag tillägga att samma fenomen upprepas kring mattorna vi hyr av bolag L, som alltså inte ingår i vårt ansvarsområde och som därför också omges av en brun aura neutral mark.

Slantar

Det är märkligt hur extatisk man kan bli över att hitta ett 2 euros mynt på golvet när man städar - hittade pengar har en glänsande aura som välförtjänta slantar aldrig kan leva upp till. Det är som att dessa hittepengar skulle vara renare än alla glänsande löneslantar som man slavat ihop. På något sätt har man lurat systemet, hittat ett litet andningshål med helt obefläckade pengar som fallit ut ur den allsmäktiga cirkulationen.

Pengar som inte tvingats igenom processen av att först vara kapital som investerats i en firma för att sen bli lön åt en arbetare som förväntas jobba så mycket för den slanten att investeraren får två slantar tillbaka när dagen är över och som arbetaren sen köper en hamburgare för av en annan firma med andra investerare och arbetare där samma mönster upprepas. Det är typ så Marx menar att pengar blir till kapital (eller så tror jag åtminstone att han menar), genom att pengar sätts i rörelse för att skapa överloppsvärde - något som han menar att bara arbete kan skapa. Arbetarens kropp blir alltså den maskin som omvandlar slantar till kapital genom att prestera mer arbete än löneslanten egentligen är värd. För att förenkla - byta en slant mot två slantars arbetsinsats.

"Capital comes dripping from head to toe, from every pore, with blood and dirt" skrev Marx om kapitalets ursprung. Ett poetiskt sätt att säga att ingen blir miljonär (utom på lotto eller reality tv) utan att få lite blod på händerna, torkat eller färskt. De flesta familjeförmögenheter baserar sig på tidigare brott och historiska grymheter (slaveri, exploatering, stöld - you name it they've done it), eller som i Norden samarbete med de blodigaste regimer som någonsin existerat från Hitler till BushBlairObama.

Därför är det så härligt att hitta en slant som inte är kapital, en slant ren från blod och jord. Som inte representerar en slösad naturresurs, en utnyttjad arbetare eller någon historisk/samtida tragedi. En slant att sätta undan, gömma på sitt hemligaste ställe och ibland ta fram när man behöver en strimma hopp - men aldrig köpa något för. För genast som man försätter den i cirkulation igen mister den sin lyster och börjar lukta bränt barn.

Byggare Bob

Varför jag hatar byggstädning:

1. Män

2. Män med bikinidamer som desktopbild

3. Män med betongtäckta skor på nyskurade golv

4. Män med sandfyllda skosulor som gör dammsugandet till en futil uppgift

5. Män som säger "Ryssarnas barack behöver du inte städa, dom är så skitiga ändå"

6. Män - Sura Män som burrar upp sig och plötsligt blir Skojiga Män kring tonåriga städflickor

7. Män, Kvinnor, Kön, Roller, Kukar, Bikini, Karriär, Kaffe, Tårta, Viktiga Papper, Viktigare Möten.

Gömt & Glömt

Jag tror de flesta som jobbat med att städa upp efter folk förr eller senare börjar tänka på Er Andra (d.v.s. skräpare) som mer eller mindre storvuxna småbarn. Jag har under mina fjuttiga år i branschen hunnit städa undan spåren av tusentals människor som dragit fram i shoppingcenter, på kryssningar & allmänna toaletter - säkerligen alla unika individer men ändå tycks de flesta ha en sak gemensamt.

Likt barn tycks många tro att när man inte längre kan se något så upphör det att existera, sätt bara händerna för ögonen så kommer världen runt dig att försvinna. Missförstå mig rätt här nu, jag menar inte att folk skulle vara blinda för den oreda de själva ställer till med, tvärtom. De flesta tycks vara nästan pinsamt medvetna om hur mycket skräp, engångsförpackningsmuggarkartonger och annat sånt vår shopping, snabbmat & Robert's (eller vem som helst annans) kaffe ger upphov till.

Det tycks vara en mänsklig impuls att dölja sin skam, sin avföring - sitt skräp. Denna impuls leder indirekt till att min viktigaste uppgift som städare är att leta fram det som folk, mer eller mindre medvetet, sparkat/petat/spottat/sopat/tryckt in i skrymslen och vrår. Servetter gömmer sig under värmeelementen, tuggummi klamrar sig fast under borden, franska potäter krälar kring under sofforna och förpackningar av alla slag fyller varje skreva - det är väl helt enkelt så att de människor som är för upptagna för att leta upp en skräpkorg ändå inte är så oförskämda att de skulle slänga sitt skräp mitt i allmän åsyn.

Det som gäller för dessa respektabla skräpare verkar (mot förmodan?) gälla dubbelt för samhällets mer suspekta medlemmar. Ölburkar och spritflaskor, dom utan pant såklart, hittar dom mest finurliga gömställena men är på grund av sin storlek ändå rätt så lätta att få syn på bakom möbler och under toalettskåp. Injektionssprutor däremot är lömska jävlar som föredrar toaletternas mörkaste hörn, dom ligger på lur under toalettborstar, skräpkorgar eller inklämda bakom handfatet för maximal överraskningsfaktor.

Så till sist som en vänlig hälsning från städpersonal till skräpare:

Nästa gång du vill bli av med en engångsförpackning - Släng den mitt i snabbmatshakets/shoppinglabyrintens korridor.

Nästa gång du känner suget efter heroin, amfetamin eller en snabbsup - Lämna bevisen mitt på bordet eller bredvid handfatet (vi kollar inga fingeravtryck, jag lovar).

Nästa gång du vill bli av med ett tuggummi - Spotta ut det mitt på golvet.

Nästa gång du inte orkar äta upp din hamburgarsmörgåsdonitskakbit - Lämna kvar den på bordet där du åt, eller släng den så långt du orkar, helst i riktning mot en skräpkorg.

Var hyfsiga nog att verka ohyfsade - Det är allt vi ber om.