Jag är mitt uppe i min entusiastiska utläggning av min dag som handledare, jag ska på semester och måste därför träna upp min ersättare, när jag märker leendet som sprider sig på min väns läppar utan att hen kan hjälpa det. Leendets innebörd är klar: "det kan inte vara mycket man måste lära sig för att kunna städa". Min instinktiva reaktion är att rabbla upp listan på skillz som man måste ha för att klara sig igenom en dag på mitt jobb, en lista som faktiskt är förvånande lång. Men delvis är det ju sant, de flesta av oss har ju nog lärt sig att städa hemma, av mormor och av egen erfarenhet - samtidigt är det inte alls samma sak att städa en byggplats eller ett snabbmatshak.
Ett mer modernt exempel ur min egen erfarenhet får man om man jämför löner och status för lyftkransförare med städare - båda jobbar med tunga maskiner som är ungefär lika komplicerade att bemästra. Skillanden består mest i att lyftkransföraren kan dricka kaffe och läsa tidningen när målarmurarfixarna arbetar i korgen ovanför medan en städare skjuter sin maskin framför sig. Dessutom måste en städare ha en massa andra skillz (fönstertvätt, industriella tvättmaskiner, använda fönstertvättsliftar, decinfisera enligt livsmedelsverkets standard o.s.v.) - ändå tjänar en lyftkransförare lätt dubbelt så mycket per timme.
En annan sida av denna uppdelning är att rörligheten för en arbetare med skillz är nästan lika med noll, det skulle ju vara att slösa med både tid och resurser att byta arbetsuppgift när man redan kan den man är satt i arbete med. Känslan av att vara oersättlig är en klen tröst för den som sitter tionde året i rad med samma syssla utan hopp om att få omväxling under sitt produktiva liv. Det konstiga är att det finns så många alternativ till detta perspektiv om man befinner sig mitt i det aktuella arbetet (trots detta verkar hela idén med vår stratifierad arbetarskara vara att de som fattar beslut inte ska befatta sig med det egentliga arbetet). Det är också självklart att ens skillz bara är värda något i den statiska roll man kämpat till sig, oftast är dessa färdigheter helt ovidkommande utanför ens egna specifika nisch.
Om man inte råkar ha erfarenhet av många olika branscher och roller verkar det lätt som att andra arbetare har mystiska färdigheter som man själv aldrig kunde behärska. Men för den som haft olika roller inom många olika sektorer av arbetslivet, eller för den som bekantat sig med proletariatets och det kapitalistiska samhällets historiska utveckling, visar det sig att det i de flesta fall är helt andra faktorer som påverkar löne och statusfrågor än några mystiska skillz som arbetarna är i besittning av.
Inverterar man frågan blir det precis lika klart - yrken som kräver en stor personlig insats och ytterst svårförtjänade skillz som till exempel programmerare, musiker, konstnär, guldsmed, forskare, jordbrukare, filosof, ljudtekniker och ingenjör har alla ytterst olika lönestruktur och status inte bara sinsemellan men också inom sina respektive fält. Förhoppningsvis borde det vara klart att dessa skillander inte baserar sig några objektivt mätbara skillz eller andra faktorer som präglar de respektive arbetarna utan istället speglar dessa rollers plats och bana i samhället och historien - eller kanske främst VEM som traditionellt utfört dessa sysslor.
