Min bror brukar ibland säga att han inte tycker om att tänka, jag kan sympatisera med denna ståndpunkt eftersom jag förstår att de flesta klara sig helt bra utan abstrakta funderingar om varför saker och ting ser ut som dom gör, men min chef driver denna attityd till sin yttersta spets. En spets som Orwell mycket rätt skulle kalla "doublethink". Att inte villa tänka på t.ex. sociala eller grammatiska strukturer är en helt annan sak än den systematiska blindhet som många chefer idkar inom arbetslivet.
Jag är knappast den enda som fått uppleva det bisarra fenomenet att ens redan sparsamt utmätta arbetstid tas upp av möten med överordnade som utdelar ytterligare arbetsuppgifter. Ett klassiskt exempel på ett tillfälle där det vore oerhört mer effektivt att anställa någon annan för att utföra dessa nya/extra uppgifter än att ta upp mer av den redan knappa tiden samtidigt som man försöker vrida mer intensitet ur den redan ansträngda arbetaren. Detta speciellt med tanke på att de flesta firmor uppehåller ett harem av deltids/tillfälliga/hyrkonkubiner att använda sig av när det behövs (d.v.s. när det absolut inte går att undvika - t.ex. vid sjukdom eller klagomål från kunder).
Från mitt perspektiv är det just den oskrivna regeln, som tycks säga att när kunderna kräver mer än tidigare så måste dessa krav tillfredsställas utan extra kostnad för firman, som gör arbete stundvis olidligt. Lösningarna vore enkla men istället idkar man aktivt Store Brors imperativ om "doublethink" och blundar för motsägelsen i att ta upp mer av sina anställdas tid samtidigt som man försöker öka arbetsintensiteten så att den krävda ansträngningen ökar exponentiellt - istället för att tumma på det existerande arbetaröverflödet som är kapitalismens livsvillkor.
