Gammal Oliberalism

På jobbet lyssnar jag på N. Chomskys Hopes and Prospects och han tar såklart upp den uttjatade ramsan om att det moderna investeringsklimatet uppmanar banker och privata investerare att ta oproportionerliga och oansvariga risker eftersom förlusterna i sista hand socialiseras (dvs. betalas med skattepengar) medan de ofantliga räntorna och vindfallen i väntan på crashen hamnar i privata fickor. 

För den som är det minsta insatt i ekonomi och framför allt ekonomisk historia är det klart att den så kallade Neoliberala religionen som genomsyrar dagens ekonomiska politik egentligen är en mycket gammal och oliberal ideologi. Ur detta förvridna perspektiv är frihet något som stora spelare behöver för att dominera ett ekonomiskt område men samtidigt något som bör begränsas för arbetare och annat patrask som genom att bli sjuka, villa äta hälsosamt och kanske inte totalt förstöra sin omgivning försöker rubba vinstmarginalerna. 

Det som är oroväckande med den nya utvecklingen i Europa är att vi verkar vara på väg mot en uppställning som liknar den som så länge varit status quo mellan "i-länder" & "u-länder" - en relation som långt kommit att domineras av IMF. Precis som IMF har den nya europeiska stabiliseringsmekanismen, som alla de finska regeringspartierna ställde sig bakom, inte bara rollen av ett finansiellt skyddsnät för stater med ekonomiska problem utan också ett starkt ideologiskt drivet agenda. 

Precis som IMF krävt och kräver att sydamerikanska och afrikanska länder privatiserar och/eller avreglerar sina sociala & service funktioner och i ännu större mån sina naturresurser, är villkoren för EUs stöd för t.ex. Grekland att skära ner på både löner och arbetsplatser för statligt anställda. Detta trots alla historiska exempel på hur denna typ av ekonomisk bantningskur bara leder till en ännu mer utmärglad lokalekonomi. Ge mig ett enda lyckat historisk exempel på AUSTERITY snälla någon om ni tänker hålla på så här. 

När jag i Hopes and Prospects läser om Latinamerikas historia och hur lokala resurser och ekonomier totalförstörts (fast såklart ett par procent av befolkningen blivit svinrika) kan jag inte annat än tänka på hur klara parallellerna till dagens Europa är. Privatiseringen av grundvattnet i Bolivien som nästan ledde till ett inbördeskrig och måste överges känns nästan mer hoppfullt än den anemiska diskussion som förs lite tyst i skuggorna om en privatisering av det finska grundvattnet. Eller det ekonomiska och sociala uppsving som Venezuelas uppköpande av den Argentinska statsskulden från IMF åstadkom och det självstyre som det gav möjlighet till  i kontrast till det finska insisterandet att Grekland ska prioritera skuldavkortning framom allt genom privatisering och streamlining bland annat, dessutom med konkreta garantier, istället för att uppmuntra investering i det som deras egen befolkning anser behövs för att få landet på fötter igen. 

Jag måste helt enkelt bara hoppas och tro att vi som medborgare och efter det våra valda representanter ska se att den nuvarande ekonomiska ordningen mycket långt är ideologiskt motiverad och inte har någon grund i den "realism" som den påstår sig representera. Tvärtom är historien och vår omvärld full av exempel som om vi väljer att uppmärksamma dom visar att neoliberalismen aldrig hittills har gett upphov till de kistor av guld som den utlovar. Tvärtemot har den idag stagnerat både löne- och jämlikhetsutvecklingen för den största delen människor, samtidigt som den har koncentrerat social makt i formen av pengar (valuta- och investerarflykt är så gott som varje lands största rädsla i dagsläget) till en allt mindre skara av socialt oansvariga skattesmitare. 

Det kanske låter som att jag dissar onödigt mycket och det må vara hänt, men om man tar i åtanke att vi under en femårsperiod efter Bretton-Woods såg mer tillväxt och framför allt förbättrad jämlikhet än vi sett under 30 år av nyliberalism är jag kanske för snäll. Jag uppmanar alla att bekanta sig med forskningen kring IMF och dess aktivitets effekter i Afrika och Latinamerika och för den som tål lite politiskt gift i sitt öra kan jag varmt rekommendera Hopes and Prospects det är faktiskt en hoppfull bok som inte bara kritiserar utan också erbjuder en hel del konkreta och konstruktiva exempel på möjligt motstånd. 

Så tänkte jag medan jag moppade idag. 

Arbetslöslivet

Till denna städares livs lilla realiteter hör en formalitet som måste avklaras med fyra månaders mellanrum. En formalitet som i sin helhet tar typ 5 minuter och består av att jag säger "Jo, ingenting har förändrats". Nämligen att anmäla sig som fortsatt arbetssökande till arbetskraftsbyrån. Det är det enda vettiga om man som jag jobbar deltid och dessutom inte vet hur mycket man kommer att förtjäna från månad till månad att uppehålla sin status som arbetande arbetslös [sic].

Tidigare har jag skött detta per telefon, men efter att igår och i morse ha spenderat lite över tre timmar i telefonkö utan att få tag på annat än tafflig gitarrmusik och det automatiska meddelandet "Ni är i kö, det kostar att köa." på tre olika språk ger jag upp o beger mig till byrån direkt efter jobbet. Hela vägen fram muttrar jag trumpet över min svullna telefonräkning.

När jag väl kommer fram visar det sig vid info-disken att det datum jag fått av deras "outsource service center" var fel och jag har varit utan FPA-fallskärm redan i en vecka. För mig är det inte någon större skada, men kan väl tänka mig att för någon i en mer utsatt position kan en veckas arbetslöshetspeng vara ganska avgörande. Jag får mitt könummer och sitter tyst lyssnande på musik tills det är dags att möta fienden.

Fienden visar sig dock vara en sympatisk äldre dam som beklagar sig över att deras nya "service center", förövrigt beläget i S:t Michel, därifrån också hennes löner beräknas och betalas ut redan under sin ettåriga tillvaro har gjort sig känt för förseningar och misstag (hennes lön är redan ett par dagar försenad). När jag frågar varför jag inte kommit fram per telefon skakar hon bara på huvudet med ett uppgivet leende - nä man kommer inte fram hit per telefon längre, helt onödigt att ringa menar hon.

Det visar sig att 40 personer fått sparken från arbetskraftsbyrån detta år och fler huvuden väntas rulla inom den närmaste framtiden. Telefonväxeln har också den blivit outsourcad, men eftersom det i slutändan är de få och överbelastade handläggarna på ort och ställe som ska svara på samtalen oberoende av vem som sköter telefonväxeln finns det ingen som har tid att svara på dessa samtal. Vilket i praktiken betyder att den som ringer till arbetskraftsbyrån i dagens läge betalar för en tjänst som inte finns men som ändå tjänar in pengar åt det privata bolag som sköter växeln till ingenstans.

Vi skrattar lite åt situationens absurditet, arbetskraftsbyrån speglar arbetsmarknaden på ett så svidande sätt att man inte riktigt vet hur man ska ta det. Som en slutkläm nämner jag att jag kommer att få betalt för lite akademiskt arbete till hösten, vilket är tur för annars är det strikt förbjudet för mig att hålla på med något akademiskt dagtid. Jag har ju trots allt skriftligen förbundit mig att inte sätta en enda minut av potentiellt säljbar arbetstid på min doktorsavhandling eller annat akademiskt arbete i utbyte mot min FPA fallskärm, men det är en annan fråga för ett annat inlägg.

Proletär Valborg - ett bildreportage och en kort inre dialog

- Välkommen in, glada vappen. 

- Undrar om folk har haft roligt eller om dom varit arga på varandra och världen.

- Stolarna har kastats omkring och har böjda ben, men är täckta med serpentiner, så kanske lite både och?

- Äh, folk har väl mest roivat bara, släppt loss, brytt sig fan.

- hmmm.

- Bäst att börja med en kaffepaus, så man får skrattgråta färdigt (kanske det var det folk gjorde igår natt)

- Udda att det här är en arbetarhögtid när det främst innebär mer arbete för oss.

- Ja men nån måste ju alltid ändå städa upp så att resten får slappna av ordentligt ens en gång i året.

- Mmm, med dubbel lön dessutom.

- Precis.

- Ändå synd att vardagen för de flesta är så tung att man behöver totala hjärnsläpp med jämna mellanrum för att inte ta till automatvapen och knivar på arbetsplatserna.

- Så har det alltid varit, läs bara lite klassisk finsk litteratur.

- Kanske borde man det.

- Bara att sätta igång då. 

- Ta en ruta i taget bara.

- En hög i taget.

- En hög i taget.

- Sen får man gå hem.

- Ja och minns den dubbla lönen

- Röda fanor. en blåsorkester spelar Internationalen, varför skriker han så högt i megafonen att leden ska vara prydliga?

- Ja det är väl polisen och trafiken och sånt.

- Jag kommer bara att tänka på Sovjet Unionen, på slavarbete och förtryck, massgravar och folk som fryser ihjäl i kolgruvor.

- Du måste helt enkelt sluta läsa Gulag-beskrivningar av japanska krigsfångar.

- Sant men kunde dom inte göra lite Re-Branding, Samlingspartiet har inga hakkors i sina emblem, fan SF's färger är ju gult och blått (den hatade fiendens flaggfärger).

- Bort med hammaren, skäran och sånt menar du? Vad ska man då ha som vänsterns symbol?

- Vad sägs om en bakfull tiger som väntar på lokalbussen?

Socialt värde

Läs det HÄR.

Also spracht Mister Clean.

Maria beklagelsedag

Man piggnar passligt till på morgonen när man får läsa Iltalehtis framsidenyhet: Maria Kuusiluoma tvingas städa toaletter. Så lågt har hen fallit, stackars hen. Hen är ju skådespelare, känd och allt sånt.
Vår restaurangchef och jag ler åt varandra medans vi begrundar texten. Sen går vi skilda vägar. Hen för att skrubba fritösen, jag för att städa toaletterna.

Om Marx har rätt i att kulturella och moraliska uppfattningar faktiskt styr arbetsförhållanden, löner och tider är det synd synd synd, inte bara om Maria.

PS. hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

Vi har Marx läskrets idag...

så på FB skriver jag:

Re-stating the obvious: Because a capitalists rate of profit depends on His ability to exploit workers more than is socially necessary (i.e. needed for the worker to survive and have a socially adequate degree of comfort as well as allowing the production to continue), He will only be constrained by the SOCIALLY ACCEPTED rate of exploitation. This is why any and all labor movements & unions must work globally if we are to ensure that no government or society accepts inhumane rates of exploitation - even if & when this means lowering our conceptions of what we think is socially necessary in our lives (do you really need that 50th t-shirt from H&M or a gasoline powered leaf-blower?).

Typ så tycker jag idag, kanske jag ändrar mig imorgon.

Smutsiga platser, smutsiga människor & ett presidentval

Det är ofta informativt att analysera den kritik som man får som städare. Sällan är det något konstruktivt man får höra, men nästan alltid avslöjas något om vårt förhållande till smutsighet. Oftast tar sig kritiken uttryck i kommentarer som: "Det här kanske klassas som rent i mellanöstern men...", "det var flottigt som i en turkpizzeria...", "hygien i klass med Irak/Iran/Kina/Sovjet/Baluba etc...".

Det genomgående temat tycks vara att smutsighet är något främmande, något som Andra kanske tolererar, orsakar eller är, men som Vi inte vill/ska behöva befatta oss med. Ett symptom av denna tendens är att vi tenderar att ge olika rengöringsjobb åt invandrare men främst anser jag att det är ett sätt att tänka, ett sätt att skapa kategorier som är behändiga och självförhärligande. Kanske det är för att jag just läst E. W. Saïds Orientalism men för mig verkar det klart att detta är en del av den västerländska* tendensen att definiera sin egen identitet som en motsats till Den Andre, det främmande, det orationella, det mörka och sexuellt avvikande. Förenklat: Den Andre är smutsig och smutsen är Den Andre. Inte Vi(t).

Det har varit onödigt mycket sånt i luften annars också på sista tiden. Bland annat i en artikel där man frågat elever om vad som leder till utfrysning visar det sig snabbt handla mest om normalt och onormalt, något som bra illustrerar hur uppdelningar skapas också inom vår egen [sic] kultur. De flesta av oss vet allt för väl att t.ex. heterosexualitet som identitet mycket långt definieras genom sin frånvaro av acceptans för homosexuella identiteter - något som klart kommit att spela en överdriven roll i årets presidentval.

Under presidentvalets gång har jag haft det tvivelaktiga nöjet att få följa med en mängd diskussioner på ansiktsboken och i Verkliga Livet som alla följer ungefär dessa linjer:

- Hur ska det gå sen om vi har en bög som president och han måste resa till Arabvärlden, dom kommer ju att lyncha honom!?!

- Nä, titta här på Guido Westerwelle i Oman, Iran & Saudi-Arabien - det gick ju hur fint som helst

- Ja men det var nu bara just Dom Araberna

Det är inte bättre i de diskussioner som svänger på steken heller:

- Oj vad progressivt av tyskarna att utnämna en homosexuell till utrikesminister!

- Va? Han är ju en högerkapitalist som gör allt för att försämra dom redan utsattas position!

- Ja, men det är ju bara Just Han.

Det verkar som att den genomgående tendensen är att när beskrivningen passar så tas det som ett bevis på att gruppen man talar om är enhetlig, sann och nästintill ontologisk. När man däremot stöter på motexempel ser man dessa som enskilda unikum som bekräftar regeln. Poängen är egentligen den samma som Saïds, nämligen att dessa grupper beskrivs som eviga och oföränderliga med vissa klara (positiva eller negativa) kännetecken.

Det är nästan så att man med Saïd vill hävda att det alltid finns ett mått av sexuell spänning i alla bilder av Den Andre - Araben och Den Homosexuella som inte kan kontrollera sin ohämmade våldsamhet respektive sexualitet. Diskussionerna kring presidentvalet långt kommit att präglas av denna typ av teman explicit och mellan raderna som t.ex. i frågan om Haavistos lämplighet som överbefälhavare, en fråga som tack o lov var frånvarande när Halonen blev vald, eller i frågan om kandidaternas partners lämplighet som statliga representanter (stackars Nexar Antonio Flores med sitt "dubbelhandikapp"). Detta är speciellt synd eftersom vi lever i en tid med verkliga utmaningar, om vilka man kunde ha rätt att förvänta sig en frisk debatt mellan vilka kandidater som helst.

PS. Det lär framgå från texten att jag är av åsikten att nummer 2 absolut är det rätta numret på röstsedeln. Även om jag anser att Haavisto likt sitt parti inte riktigt tycks greppa hur nära kopplingen mellan det nyliberala ekonomiska systemet och vårt problematiska naturförhållande är, så har han bevisat att han bryr sig inte bara om miljön utan också om de människor som befinner sig i den. Alternativet skulle vara en man som mest vill att kvinnor ska hålla sig i köket och vars arbete i riksdagen främst fokuserat på infrastrukturen i Salo.

*det kanske är värt att påpeka att "Västerlandet" också bara existerar som en trop i den västeuropeiska narrativa självförståelsen.