Det genomgående temat tycks vara att smutsighet är något främmande, något som Andra kanske tolererar, orsakar eller är, men som Vi inte vill/ska behöva befatta oss med. Ett symptom av denna tendens är att vi tenderar att ge olika rengöringsjobb åt invandrare men främst anser jag att det är ett sätt att tänka, ett sätt att skapa kategorier som är behändiga och självförhärligande. Kanske det är för att jag just läst E. W. Saïds Orientalism men för mig verkar det klart att detta är en del av den västerländska* tendensen att definiera sin egen identitet som en motsats till Den Andre, det främmande, det orationella, det mörka och sexuellt avvikande. Förenklat: Den Andre är smutsig och smutsen är Den Andre. Inte Vi(t).
Det har varit onödigt mycket sånt i luften annars också på sista tiden. Bland annat i en artikel där man frågat elever om vad som leder till utfrysning visar det sig snabbt handla mest om normalt och onormalt, något som bra illustrerar hur uppdelningar skapas också inom vår egen [sic] kultur. De flesta av oss vet allt för väl att t.ex. heterosexualitet som identitet mycket långt definieras genom sin frånvaro av acceptans för homosexuella identiteter - något som klart kommit att spela en överdriven roll i årets presidentval.
Under presidentvalets gång har jag haft det tvivelaktiga nöjet att få följa med en mängd diskussioner på ansiktsboken och i Verkliga Livet som alla följer ungefär dessa linjer:
- Hur ska det gå sen om vi har en bög som president och han måste resa till Arabvärlden, dom kommer ju att lyncha honom!?!
- Nä, titta här på Guido Westerwelle i Oman, Iran & Saudi-Arabien - det gick ju hur fint som helst
- Ja men det var nu bara just Dom Araberna
Det är inte bättre i de diskussioner som svänger på steken heller:
- Oj vad progressivt av tyskarna att utnämna en homosexuell till utrikesminister!
- Va? Han är ju en högerkapitalist som gör allt för att försämra dom redan utsattas position!
- Ja, men det är ju bara Just Han.
Det verkar som att den genomgående tendensen är att när beskrivningen passar så tas det som ett bevis på att gruppen man talar om är enhetlig, sann och nästintill ontologisk. När man däremot stöter på motexempel ser man dessa som enskilda unikum som bekräftar regeln. Poängen är egentligen den samma som Saïds, nämligen att dessa grupper beskrivs som eviga och oföränderliga med vissa klara (positiva eller negativa) kännetecken.
Det är nästan så att man med Saïd vill hävda att det alltid finns ett mått av sexuell spänning i alla bilder av Den Andre - Araben och Den Homosexuella som inte kan kontrollera sin ohämmade våldsamhet respektive sexualitet. Diskussionerna kring presidentvalet långt kommit att präglas av denna typ av teman explicit och mellan raderna som t.ex. i frågan om Haavistos lämplighet som överbefälhavare, en fråga som tack o lov var frånvarande när Halonen blev vald, eller i frågan om kandidaternas partners lämplighet som statliga representanter (stackars Nexar Antonio Flores med sitt "dubbelhandikapp"). Detta är speciellt synd eftersom vi lever i en tid med verkliga utmaningar, om vilka man kunde ha rätt att förvänta sig en frisk debatt mellan vilka kandidater som helst.
PS. Det lär framgå från texten att jag är av åsikten att nummer 2 absolut är det rätta numret på röstsedeln. Även om jag anser att Haavisto likt sitt parti inte riktigt tycks greppa hur nära kopplingen mellan det nyliberala ekonomiska systemet och vårt problematiska naturförhållande är, så har han bevisat att han bryr sig inte bara om miljön utan också om de människor som befinner sig i den. Alternativet skulle vara en man som mest vill att kvinnor ska hålla sig i köket och vars arbete i riksdagen främst fokuserat på infrastrukturen i Salo.
*det kanske är värt att påpeka att "Västerlandet" också bara existerar som en trop i den västeuropeiska narrativa självförståelsen.
