Gammal Oliberalism

På jobbet lyssnar jag på N. Chomskys Hopes and Prospects och han tar såklart upp den uttjatade ramsan om att det moderna investeringsklimatet uppmanar banker och privata investerare att ta oproportionerliga och oansvariga risker eftersom förlusterna i sista hand socialiseras (dvs. betalas med skattepengar) medan de ofantliga räntorna och vindfallen i väntan på crashen hamnar i privata fickor. 

För den som är det minsta insatt i ekonomi och framför allt ekonomisk historia är det klart att den så kallade Neoliberala religionen som genomsyrar dagens ekonomiska politik egentligen är en mycket gammal och oliberal ideologi. Ur detta förvridna perspektiv är frihet något som stora spelare behöver för att dominera ett ekonomiskt område men samtidigt något som bör begränsas för arbetare och annat patrask som genom att bli sjuka, villa äta hälsosamt och kanske inte totalt förstöra sin omgivning försöker rubba vinstmarginalerna. 

Det som är oroväckande med den nya utvecklingen i Europa är att vi verkar vara på väg mot en uppställning som liknar den som så länge varit status quo mellan "i-länder" & "u-länder" - en relation som långt kommit att domineras av IMF. Precis som IMF har den nya europeiska stabiliseringsmekanismen, som alla de finska regeringspartierna ställde sig bakom, inte bara rollen av ett finansiellt skyddsnät för stater med ekonomiska problem utan också ett starkt ideologiskt drivet agenda. 

Precis som IMF krävt och kräver att sydamerikanska och afrikanska länder privatiserar och/eller avreglerar sina sociala & service funktioner och i ännu större mån sina naturresurser, är villkoren för EUs stöd för t.ex. Grekland att skära ner på både löner och arbetsplatser för statligt anställda. Detta trots alla historiska exempel på hur denna typ av ekonomisk bantningskur bara leder till en ännu mer utmärglad lokalekonomi. Ge mig ett enda lyckat historisk exempel på AUSTERITY snälla någon om ni tänker hålla på så här. 

När jag i Hopes and Prospects läser om Latinamerikas historia och hur lokala resurser och ekonomier totalförstörts (fast såklart ett par procent av befolkningen blivit svinrika) kan jag inte annat än tänka på hur klara parallellerna till dagens Europa är. Privatiseringen av grundvattnet i Bolivien som nästan ledde till ett inbördeskrig och måste överges känns nästan mer hoppfullt än den anemiska diskussion som förs lite tyst i skuggorna om en privatisering av det finska grundvattnet. Eller det ekonomiska och sociala uppsving som Venezuelas uppköpande av den Argentinska statsskulden från IMF åstadkom och det självstyre som det gav möjlighet till  i kontrast till det finska insisterandet att Grekland ska prioritera skuldavkortning framom allt genom privatisering och streamlining bland annat, dessutom med konkreta garantier, istället för att uppmuntra investering i det som deras egen befolkning anser behövs för att få landet på fötter igen. 

Jag måste helt enkelt bara hoppas och tro att vi som medborgare och efter det våra valda representanter ska se att den nuvarande ekonomiska ordningen mycket långt är ideologiskt motiverad och inte har någon grund i den "realism" som den påstår sig representera. Tvärtom är historien och vår omvärld full av exempel som om vi väljer att uppmärksamma dom visar att neoliberalismen aldrig hittills har gett upphov till de kistor av guld som den utlovar. Tvärtemot har den idag stagnerat både löne- och jämlikhetsutvecklingen för den största delen människor, samtidigt som den har koncentrerat social makt i formen av pengar (valuta- och investerarflykt är så gott som varje lands största rädsla i dagsläget) till en allt mindre skara av socialt oansvariga skattesmitare. 

Det kanske låter som att jag dissar onödigt mycket och det må vara hänt, men om man tar i åtanke att vi under en femårsperiod efter Bretton-Woods såg mer tillväxt och framför allt förbättrad jämlikhet än vi sett under 30 år av nyliberalism är jag kanske för snäll. Jag uppmanar alla att bekanta sig med forskningen kring IMF och dess aktivitets effekter i Afrika och Latinamerika och för den som tål lite politiskt gift i sitt öra kan jag varmt rekommendera Hopes and Prospects det är faktiskt en hoppfull bok som inte bara kritiserar utan också erbjuder en hel del konkreta och konstruktiva exempel på möjligt motstånd. 

Så tänkte jag medan jag moppade idag. 

Arbetslöslivet

Till denna städares livs lilla realiteter hör en formalitet som måste avklaras med fyra månaders mellanrum. En formalitet som i sin helhet tar typ 5 minuter och består av att jag säger "Jo, ingenting har förändrats". Nämligen att anmäla sig som fortsatt arbetssökande till arbetskraftsbyrån. Det är det enda vettiga om man som jag jobbar deltid och dessutom inte vet hur mycket man kommer att förtjäna från månad till månad att uppehålla sin status som arbetande arbetslös [sic].

Tidigare har jag skött detta per telefon, men efter att igår och i morse ha spenderat lite över tre timmar i telefonkö utan att få tag på annat än tafflig gitarrmusik och det automatiska meddelandet "Ni är i kö, det kostar att köa." på tre olika språk ger jag upp o beger mig till byrån direkt efter jobbet. Hela vägen fram muttrar jag trumpet över min svullna telefonräkning.

När jag väl kommer fram visar det sig vid info-disken att det datum jag fått av deras "outsource service center" var fel och jag har varit utan FPA-fallskärm redan i en vecka. För mig är det inte någon större skada, men kan väl tänka mig att för någon i en mer utsatt position kan en veckas arbetslöshetspeng vara ganska avgörande. Jag får mitt könummer och sitter tyst lyssnande på musik tills det är dags att möta fienden.

Fienden visar sig dock vara en sympatisk äldre dam som beklagar sig över att deras nya "service center", förövrigt beläget i S:t Michel, därifrån också hennes löner beräknas och betalas ut redan under sin ettåriga tillvaro har gjort sig känt för förseningar och misstag (hennes lön är redan ett par dagar försenad). När jag frågar varför jag inte kommit fram per telefon skakar hon bara på huvudet med ett uppgivet leende - nä man kommer inte fram hit per telefon längre, helt onödigt att ringa menar hon.

Det visar sig att 40 personer fått sparken från arbetskraftsbyrån detta år och fler huvuden väntas rulla inom den närmaste framtiden. Telefonväxeln har också den blivit outsourcad, men eftersom det i slutändan är de få och överbelastade handläggarna på ort och ställe som ska svara på samtalen oberoende av vem som sköter telefonväxeln finns det ingen som har tid att svara på dessa samtal. Vilket i praktiken betyder att den som ringer till arbetskraftsbyrån i dagens läge betalar för en tjänst som inte finns men som ändå tjänar in pengar åt det privata bolag som sköter växeln till ingenstans.

Vi skrattar lite åt situationens absurditet, arbetskraftsbyrån speglar arbetsmarknaden på ett så svidande sätt att man inte riktigt vet hur man ska ta det. Som en slutkläm nämner jag att jag kommer att få betalt för lite akademiskt arbete till hösten, vilket är tur för annars är det strikt förbjudet för mig att hålla på med något akademiskt dagtid. Jag har ju trots allt skriftligen förbundit mig att inte sätta en enda minut av potentiellt säljbar arbetstid på min doktorsavhandling eller annat akademiskt arbete i utbyte mot min FPA fallskärm, men det är en annan fråga för ett annat inlägg.