Städpolitik

Städande är kanske inte det första folk tänker på när det blir tal om konflikten mellan personlig politik och de uppgifter man utför i sin roll som anställd arbetare. Det är klart att folk ibland känner behov att vägra utföra vissa uppgifter eller protesterar mot olika typer av policy som de anser står i konflikt med deras egna principer och politiska övertygelser. Det är dock klart att reella och konkreta uttryck för detta inre motstånd oftast skiner med sin frånvaro i arbetsvardagen, dels på grund av maktstrukturer inom arbetsplatsen och dels på grund av de olika påtryckningsmekanismer som är inbyggda i den kapitalistiska anställningskulturen (t.ex. systembunden arbetslöshet & sinsemellan utbytbara arbetare).

För mig som städare är de huvudsakliga konflikterna jag mött hittils:

1. Miljöfarliga rengöringsmedel

2. Avfallssortering

3. Graffiti & Klistermärken

När det kommer till den första punkten är det helt enkelt ofta så att det inte finns vettiga alternativ - t.ex. när det kommer till rengöringen av fettfällor måste man använda både fettlösande och antibakteriella medel som inte (ännu) kan ersättas av något mer naturvänligt - dock tar vi till vara och återanvänder ca 80 % av oljan som används för matlagning som biobränsle vilket minskar beroendet på dessa medel. Annars är det mycket långt upp till den enskilda städaren - ingen lägger sig i HUR man får resultat bara dom åstadkoms. Man kan till exempel lätt ersätta de flesta giftiga fönsterputsmedel med en ekologiskt sett relativt ofarligt neutralt diskmedel, vilket jag numera lär alla nya anställda att göra. Här handlar konflikten snarare om arbetets krav och de flesta egna initiativ står inte i konflikt med arbetets natur eftersom det är resultatet och inte metoden som räknas.

Frågor kring avfallssortering lyser med sin frånvaro i städbranschen - de flesta har säkert sett hur t.ex. hotell-/båtstädare går omkring med en enda stor sopsäck för allt det diversa avfall som ett hotellrum kan tänkas innehålla. Hos oss bland burgarna är sorteringen: paff & allt annat. Så det är upp till den enskilda städaren att ta ansvar - jag har t.ex. instiftat en burk för biohazard (i vårt fall främst sprutor) som apoteket kring hörnet tar emot, en gammal kartonglåda för toalettpapper agerar flaskinsamling (som utgör en extra inkomst för den som orkar panta) och diverse olika lådor agerar som tillfälliga insamlingspunkter för glas, batterier och gamla lysrör som man i utbyte mot framtida god karma tar hand om när man hinner. Här är det alltså städarens eget ansvar som helt avgör hur situationen kommer att se ut och arbetsgivaren är igen neutral så länge det inte påverkar RESULTATET (det vill säga inte tar upp märkbara mängder dyrbar arbetstid) - jag vet från andras berättelser att det på andra ställen helt enkelt inte finns tid för den här typen av system på arbetstid, fråga dig själv om du skulle sätta din egen tid efter en utmattande arbetsdag på att frivilligt sortera andras skräp?

Det för mig kanske mest problematiska har (kanske överraskande) varit graffiti och klistermärken av olika slag. Det är väl relativt klart att sprayade "tags" och svärord i bläck inte orsakar några allvarligare tankar innan de kallt försvinner med hjälp av kemikalier som får klor att verka som apelsinjuice eller under ett nytt lager färg. Men vad ska man göra när man står inför ett genuint uttryck för gatukonst eller ett viktigt politiskt ställningstagande i vårt gemensamma allmänna utrymme? Arbetsbeskrivningen är klar: allt ska bort. Punkt. Det enda en städare/gårdskarl kan göra om det uppenbarar sig ett klart uttryck för någons kreativitet och initiativ på en vägg/dörr/etc. är att vädja till sin arbetsgivares estetiska & etiska sensibilitet. Det är ofta också en fråga om att veta vem man ska fråga, det är t.ex. ofta så att dom som genast skulle säga "bort med det" har minst med saken att göra och sällan ens besöker platserna ifråga (läs MIDDLE MANAGEMENT). Här är det klart att det finns en konflikt mellan min roll som privat person och min roll som arbetare - anställd av ett företag som har nolltolerans för klotter oavsett om det är av den viktiga och meningsfulla varianten. Därför är jag tacksam för att vår restaurangchef nu redan i två veckor låtit mig lämna denna bild i fred på vår toalett (som hon inspekterar varje dag), trots att alla mina chefer (som kommer på besök högst en gång i månaden) skulle insistera på att den måste bort: