Den Gyllene Kalven

Först: Den här texten handlar varken om Palestina eller Israel, utan om Österbotten.

Är uppe i Vasa hos min familj av diverse orsaker och här i föräldrahemmet omges man av frikyrkliga kristna. Det är ofta ganska påfrestande eftersom den här specifika typen av kristna ofta har en ytterst inskränkt världsbild, främst baserad på amerikanska predikanters predikan och ur hatten dragna "fakta" som de gladeligen säljer i bokform på sina predikoturnéer eller den lika aldrig underhållande GodTV-kanalen. En världsbild som de absolut vill att andra ska få ta del av eftersom den utgör "sanningen" - den sanning som "massmedia" aldrig rapporterar. Att internet nu är fullt av den här typen av "information" om sammansvärjningar och hot mot människans själ gör inte saken bättre.

Här i Vasa har dessutom några familjebekanta varit med om att starta den nya kristna skolan där barn från unga år ska kunna växa upp i en säker kristen miljö - ett helt ok projekt, även om segregering tycks mig som en underlig impuls för en grupp som ständigt idkar missionärsarbete i nästan alla mänskliga interaktioner (ja ja, jag vet, det här är ett vanligt fenomen - skolan för kristna lobbyister i Amerikat etc.). Därför blev jag extra upprörd när jag hörde en av lärarna vid skolan tala om hur palestinierna har en speciell typ av "platta" som drar till sig israelernas missiler och att de med hjälp av detta teknologiska genombrott ser till att det oftast är barn och civila som dör - i propagandasyfte antar jag. Det här lät i mina öron speciellt ignorant eftersom Israels premiärminister (B. Netanyahu) igår i sitt tal efter skolbombningarna förklarade att IDF bombat skolorna eftersom Hamas förvarat vapen och raketer i dom - d.v.s. använde sig av barnen som mänskliga sköldar.

Det verkar som att man här inte kan tänka sig att Guds Utvalda Folk skulle vara kapabla till den typ av ondska som alla gör sig skyldiga till i krig. Krigets kalla kalkyl "hur ska jag skydda mitt eget folk och förstöra motståndarens kapacitet att slå tillbaka" gäller varje general och statshuvud. Varje krig drar en gräns mellan oss och de andra - en chauvinism som rationaliserar det egna agerandet. Jag anser själv att det inte finns något sånt som det "Goda Kriget" - Hiroshima & Dresden var inte goda handlingar, men de ledde till önskat resultat och jag är nöjdare med det resultatet än med alternativen. Man kan helt enkelt inte vänta sig att någon ska gå ren ur en skitig situation.

Det som gör mig mest förbryllad med den frikyrkliga retoriken kring Israel är den totala frånvaron av referenser till de otaliga passager i Bibeln där det judiska folket går vilse eller inte klarar något av Guds många prov. Människor som ljudligt anser sig ha god koll på Bibelns innehåll tycks när det kommer till Israel plötsligt glömma dessa aspekter och kommer bara ihåg de tre orden "Guds Utvalda Folk". För mig känns det som att dessa kristna riskerar att falla ner i samma grop som det bibliska folket - man dyrkar den gyllene kalven Israel och ser inte de många olika sidor konflikterna kring staten Israel har.

Det borde ju vara självklart att israeler/judar är människor oberoende av hur utvalda de är för Guds speciella prövningar och kärlek, det vore ju helt meningslöst att pröva ett folk bestående av ofelbara helgon. Så när man bara ser Israel som en ofelbar entitet under konstant anfall från "MassMedia" och "Araber" glömmer man att fråga sig hur Israel hanterat den utmaning som det innebär att uppehålla en stat i den pressade situation man onekligen befinner sig i. Det är en fråga som jag tycker vore speciellt intressant för ett religiöst perspektiv med rötter i en kristen läsning av Bibeln.

Lite om Israel och Palestina då: 

Min åsikt är i grunden att en mängd historiska faktorer skapat en nästintill outhärdlig situation för de återstående palestinska områdena, men att många om inte de flesta av dessa historiska faktorer orsakats av just de grannstater som nu använder hatet mot Israel för att ena sin egna splittrade population.

Jag skulle också uppmana eventuella läsare av denna blogg att bekanta sig med det styrande Likud-partiets retorik och politiska mål - speciellt dess kopplingar till och likheter med sin föregångare Herut-partiet (frihetspartiet) - här menar jag att det finns utrymme att fråga sig till vilken grad dessa är möjliga att kombinera med en kristen eller ens humanistisk etik.

Småföretagarna - det nya prekariatet?

Igår satt jag på en stol mellan en politiker från SFP och en facklig representant från ÅA för att diskutera företagarnas förslag om införande av minimilön. Det var faktiskt ganska givande och mot slutet började jag känna att vi egentligen bara kommit fram till en sak vi kunde vara överens om - nämligen att situationen för småföretagare och arbetare idag är ganska prekär.

Det kändes för mig mest som att SFP:s representant, som själv är småföretagare, starkt identifierade sig själv just som företagare, vilket ledde till att han verkade känna ett behov hålla ALLA företagares sida – också de skattesmitande och outsourcingberoende jätteföretagens – trots att detta ofta står i konflikt med en småföretagares egna intressen. Efter vår diskussion var den fråga som för mig blev hängande i luften:

Till vilken grad handlar ekonomisk politik om just identitet?

Eller rättare sagt:

Är arbetsgivarorganisationerna sammanslagningar som driver de OLIKA företagens intressen jämlikt eller är dom klassbaserade grupper som ger en artificiell känsla av tillhörighet men som gynnar vissa medlemmar på andra medlemmars bekostnad?

I t.ex. Åbo sysselsätter småföretag 49% av arbetskraften och står för nästan 50% av skatteintäkterna. Mängden småföretag har vuxit stadigt de senaste åren, men inte på grund av någon inneboende driftighet inom dessa nya företagare utan för att arbetsmarknaden under de senaste årtiondena genomgått en radikal förändring som ännu pågår. Den vanliga historien låter ungefär såhär:

"Jag jobbade med IT på firma X. Efter en omstrukturering blev jag och mina arbetsuppgifter outsourcade till firma Y, med nya mer flexibla arbetsvillkor. Efter ytterligare en omstrukturering startade jag egen firma och blev underleverantör av IT-tjänster till firmorna Z, Å, Ä & Ö".

Istället för att vara anställd av ett företag blir man en fristående underleverantör som kan anlitas vid behov eller inte alls. Helt efter det större företagets behov. Man kunde jämföra med den japanska bilindustrins "just in time"-system där underleverantörer står till tjänst med just den mängd komponeneter som tillverkarna behöver, inte mer, inte mindre.

Har denna omstrukturering inneburit högre lön? Kortare arbetstid? Större frihet? Bättre arbetssäkerhet? Tyvärr är svaret för de flesta nej. Däremot har den fört med sig flexibla arbetstider och förhållanden, perioder av överarbete och perioder av ekonomisk osäkerhet, större ekonomiska risker och stenhård tävlan om de existerande arbetsmöjliheterna. Låter det inte bekant? Är det inte just dessa drag som karakteriserar situtionen för de flesta på arbetsmarknaden idag? Man ska arbeta när det bjuds, om det bjuds, för vad det bjuds - den globala arbetsmarknaden är köparens marknad.

Småföretagaren från SFP suckar inför tanken på att anställa någon annan för att dela hans arbetsbörda, då måste man ju följa avtal - vad ska han göra när det inte finns jobb, vad ska han göra om de behöver jobba en massa övertid - det kostar ju skjortan, hur ska han orka hålla reda på alla regler och förordningar i arbetsavtalen på 196 sidor? Jag mumlar min sympati och den fackliga representanten tröstar med att man nog får säga upp folk om man måste, fast det är psykiskt tungt, och att man får hjälp med tolkning av avtalen från arbetsgivarföreningen. Men det som omärkt slinker igenom här är det faktum att när han själv arbetar "för sig själv" så gäller inga avtal, inga regler, inga begränsingar (förutom dom som FPA och skatteväsendet utgör).

Låt mig ge ett konkret exempel på en av de situationer där småföretagare är precis lika utsatt som sina lågavlönade arbetare i förhållande till storföretagen:

Jag läser en bok om frisbeens historia (fråga mig inte varför) där det beskrivs hur pressningen av denna lilla plastdiskus flyttats otaliga gånger från den ena underleverantören till den andra, allt efter vem som lovat pressa ut den billigaste versionen. Boken bekriver en fabrikör i Kina som investerar alla sina pengar i den högt specialiserade press som krävs för att producera frisbeen efter det amerikanska företagets specifikationer. Bara ett år senare står fabriken tom eftersom produktionen flyttats till en ännu billigare producent. Kvar står fabrikören utan köpare för sin produkt och utan möjlighet att producera annat än - vad som nu är piratverioner av- frisbeen.

Detta är inget enskilt skräckexempel utan ett symptom på en avreglerad affärsvärld där småföretagare tar alla risker och de större företagen alltid väljer största möjliga vinst - lämnande ett spår av konkurser och personliga tragedier efter sig. Man kunde säga att så som marknaden ser ut idag är många småföretagare i samma situation som stora delar av arbetsstyrkan under industrialiseringen - utbytbara och nästintil helt maktlösa inför de nya marknadskrafterna. I denna situation håller inte längre den traditionella logiken: stor risk, stor belöning. Småföretagaren bär den största delen av risken och måste smida medan järnet är varmt, utan att veta om eller när nästa beställning kommer eftersom storföretagen ständigt söker nya vinstökande vidder.

Det ovanstående är såklart aningen melodramatiskt, självklart finns det för småföretagare ett relativt stort regelverk och ett någorlunda skyddsnät. Verkligheten ser dock ut så att en småöretagare mycket långt inte har andra val än att jobba så mycket som det krävs och om inga pensions- eller skattelagar bryts finns det ingen annan som ser till att företagaren har skäliga arbetstider, vilkor eller löner än dom själva. Den här aspekten speglas också i hur företagarna förhåller sig till sina anställda som inte delar deras utsatta position men som ändå ställer "en massa krav" - dom som bara jobbar åtta timmar och får gå hem sen kan väl bra leva på minimilön och utan anställningssäkerhet tycks vara tanken.

Det jag försöker beskriva är en maktrelation. I förhållande till storföretagen är småföretagen i underläge vad gäller allt från skatteplanering till synergi, men också därför att de ofta är lokala och inte rörliga som de större. Tidigare hade underleverantörerna en hel del makt i och med att de större bolagen var beroende av deras tjänster och produkter för sin funktion. Men i dagens globala samhälle lider de av samma problem som länder där man vill höja företagsskatten - stora företag är inte längre bundna till någon bestämd plats utan söker konstant de bästa betesmarkerna. Om en underleverantör inte vill sammarbeta så finns det alltid någon som vill.

I princip (och ofta de fakto) kan ett företag ha monopol på en marknad utan att existera som annat än en administrativ financiell enhet med en stor skara underleverantörer. En enhet som på sin höjd paketerar och marknadsför en produkt, och oftast inte ens det. I en sådan struktur sitter underleverantörerna på all risk samtidigt som största delen av vinsterna äts upp av moderföretagets ägare, ledning och investerare. I en sån relation tycker jag det blir aktuellt att fråga huruvida storföretagets och underleverantörerna verkligen har samma intressen och kan representeras av samma förening - fast de nu råkar representera samma bransch.

Jag undrar helt enkelt om inte det här utgör en ganska uppenbar intressekonflikt när alla arbetsgivare inom en bransch ska ställas som en enhetlig grupp mot arbetarna inom samma bransch när inkomstpolitiska diskussioner ska föras?
Är tävlan verkligen fri när en av de tävlande kan lämna spelet när som helst, men den andra är kedjad till brädet?

Städbloggen köper skor

Den som haft oturen att träffa mig de senaste åren vet att jag vräker i mig ljudböcker på jobbet vilket ofta leder till långa utläggningar om diverse teman som matsmältning, kvantfysik och marknadsekonomins snåriga historia. Utöver olika faktaböcker har jag också haft som projekt att ta itu med de av litteraturens klassiker som jag missat och därför finner jag mig just nu mitt i The Gift av Nabokov (annars den sista romanen han skrev på ryska). Boken handlar om den fattiga ryska exil-poeten Fyodor och hans liv i 1920-talets Berlin. En fängslande bok med ett poetiskt språk som helt klart lånar en hel del från ett visst källarhål men som nog kan rekommenderas på sina egna meriter, om inte annat så för sina insikter i det ryska språkets och den ryska exil-poesins egenheter.

Nu skulle ju det här inlägget inte bli en bokrecension men ibland kan beskrivningar från en annan tid få oss att se vår egen omgivning i ett annat ljus. Ett av bokens kapitel börjar med den spännande och aningen kryptiska inledningen "Jag var på väg för att göra ett ytterst viktigt inköp" vilket ju genast får en att lystra till - vad ska nu hända här? Det visar sig efter en stund att Fyodor (Godunov-Cherdyntsev-Måste-Googla-Hur-Efternamnet-Stavas) är på väg att köpa skor. När man läser beskrivningen av besöket i skoaffären, hur hela resten av veckan kommer att präglas av hur dom nya skorna kniper lite om lilltån och hur resten av hans garderob (speciellt byxorna) ser slitna ut i relation till de nya skorna är det plötsligt helt klart att vår relation till skor förändrats drastiskt.

Jag hör, kanske på grund av att jag spenderat stora delar av mitt liv med mina mor- och farföräldrar, till den grupp människor som ofta använder den slitna finska frasen "köyhällä ei ole varaa säästää". För den som inte är bekant med denna fras kunde man säga att den egentligen betyder motsatsen, nämligen att "den fattige måste spara ihop pengar för att köpa saker som håller i bruk, istället för att slänga bort pengar på något som inte håller tidens tand". Eller, kort sagt, köp KVALITET. Detta var speciellt viktigt när det kom till djur och verktyg för den som brukade jorden, eller redskapen för den som var beroende av sitt hantverk för brödfödan.

Skor är egentligen något helt centralt för våra liv, speciellt på de här breddgraderna - det vet alla som har sprungit barfota på en grusstig, pulsat genom en snödriva i tennisskor eller dansat på ett glasbestrött nattklubbsgolv i sandaler. Utan skor försvinner förutsättningarna för största delen av våra aktiviteter, eller åtminstone våra möjligheter att ta oss till dom. Ändå har skorna under de senaste årtiondena blivit reducerade till konsumtionsvaror och modeattiraljer om det inte är fråga om "specialskor" för olika aktiviteter (vilka också ofta är bundna till konsumtion av resor, gym eller annan utrustning). Skorna har helt enkelt blivit en del av den moderna tendensen att "klä på sig en identitet" - ytterligare ett sätt att signalera vem och vad man anser sig vara. "Kengät kertovat ihmisestä kaiken."

Egentligen kan eller vill jag inte argumentera särskilt mot denna bild. Det är ju självklart att om man använder skor för att uttrycka något om sig själv så då kan andra få en inblick i en ens självbild genom att granska ens skor. Det finns inte heller något grundläggande problematiskt med att använda kläder som en uttrycksform. Problemet kommer snarare in när denna tendens kombineras med den moderna produktionsmodellen som erbjuder skor producerade med slavarbete för en spottstyver så att vem som helst kan köpa nya skor när de gamla inte längre känns "rätt" eller slits ut på grund av sina undermåliga material. En underlig typ av synergi ser här till att ohållbara material och dåliga sömmar gör att man sliter ut ett par skor på ett år och så vänjer sig vid att byta skor varje år och ser det som en normal stil-updatering - så att man inte ifrågasätter varför skorna inte håller längre och tycker att de högre priser som bättre skor kräver är löjligt höga för något man ändå bara använder ett år.

Min sambo L brukar ofta skratta åt hur ofta jag använder ordet "KVALITET". Jag kan spendera timmar på lopptorg sökande efter skor av god kvalitet och sedan kommer jag springande med dom i högsta hugg - "titta sån kvalitet, såna vackra sömmar". Det finns få saker som ger mig så mycket glädje som att fixa upp något nedslitet i användbart skick, så när jag lämnar in ett par nedslitna skor till skomakaren och får tillbaka ett par blänkande och superbekväma dansskor blir jag närmast extatisk. Jag känner därför väl igen Fyodors sorg när skomakaren förklarar hans gamla par skor helt förlorade, så att han inte har något annat val än att köpa nya. En sann snyfthistoria, slutet på en nära relation och början på en ny smärtsam process av ingående.

Låt mig avsluta med ett skräckscenario och en hoppfull uppmaning: Tänk er en värld där alla lopptorg endast är fulla med utslitna vrak från Din Sko, där skor som håller längre än ett år är något som bara de allra rikaste har råd med, där VINTAGE betyder att begagnade skor kostar mer än de gjorde ursprungligen (här bör kanske påpekas att jag inte har något emot skomakare som fixar upp och sedan säljer begagnade skor, men den typ av fetishistiskt samlande och profitering som vintage ofta handlar om är för mig motbjudande), en värld där det bästa en skomakare kan hoppas på är att bli ett modefenomen för rika människor. Det enda sättet jag ser att undvika detta är att återgå till en inställning där vi uppskattar våra fotdon, där vi är beredda att betala en lokal hantverkare för att både tillverka och laga skor som vi själva uppskattar och tar bra hand om - där vi värnar om skor som ett uttryck för ett hantverk och en förutsättning för ett lyckligt liv (även om det kanske klämmer om lilltån de första dagarna).

Detta gäller självklart inte bara skor. Kasta en blick lite längre än närmaste shoppingcenter så kommer du att se en massa hantverkare i din närhet som producerar en otroligt divers skala produkter. Fler kunder för dessa hantverkare innebär också lägre priser och bättre produkter - Win/Win scenario. Punkt. Slut.

[Det är klart att allt jag sagt här går för kläder på helt samma sätt - byt bara ut skor mot t-skjorta/jacka/jeans och Din Sko mot H&M]

Städsymptom

Några säkra tecken på att du varit restaurangstädare en god stund:

I. Återkommande mardrömmar om att du tagit med dig BÅDA tuggummiskraporna hem i misstag så att dina arbetskamrater inte kan få bort ketchup/klistermärken från golv och väggar. (Alternativa drömscenarion: att själv vara försenad så att restaurangen måste öppna med skitigt kök, att nån annan är försenad så att du måste städa allt själv - vilket du omöjligt hinner, etc.)

II. Också på fritiden inleder du varje restaurangbesök med en utvärdering av huruvida inredningen och upplägget är planerat med tanke på renlighet eller om de utgör ett stort FU! åt städare och andra som tvingas hålla rent. Detta gäller dubbelt för ställen med öppet kök.


III. Ditt hem är utrustat med skilda trasor för varje typ av yta och du önskar att du hade en egen golvmaskin.

IV. Du vet skillnaden på olika rengöringsmedel utgående enbart från doft.

V. Du bär dina sår, brännmärken och valkar med en helt oproportionerlig stolthet och tycker inte man kan kalla sig städare innan man förtjänat sina första mopp-valkar och fått den första skvätten fettlösande rengöringsmedel i ögonen.

För att nu nämna några.

Addendum: VI. Jos sun mielestä Sievin turvakengät on PARHAAT kengät.

Städpolitik

Städande är kanske inte det första folk tänker på när det blir tal om konflikten mellan personlig politik och de uppgifter man utför i sin roll som anställd arbetare. Det är klart att folk ibland känner behov att vägra utföra vissa uppgifter eller protesterar mot olika typer av policy som de anser står i konflikt med deras egna principer och politiska övertygelser. Det är dock klart att reella och konkreta uttryck för detta inre motstånd oftast skiner med sin frånvaro i arbetsvardagen, dels på grund av maktstrukturer inom arbetsplatsen och dels på grund av de olika påtryckningsmekanismer som är inbyggda i den kapitalistiska anställningskulturen (t.ex. systembunden arbetslöshet & sinsemellan utbytbara arbetare).

För mig som städare är de huvudsakliga konflikterna jag mött hittils:

1. Miljöfarliga rengöringsmedel

2. Avfallssortering

3. Graffiti & Klistermärken

När det kommer till den första punkten är det helt enkelt ofta så att det inte finns vettiga alternativ - t.ex. när det kommer till rengöringen av fettfällor måste man använda både fettlösande och antibakteriella medel som inte (ännu) kan ersättas av något mer naturvänligt - dock tar vi till vara och återanvänder ca 80 % av oljan som används för matlagning som biobränsle vilket minskar beroendet på dessa medel. Annars är det mycket långt upp till den enskilda städaren - ingen lägger sig i HUR man får resultat bara dom åstadkoms. Man kan till exempel lätt ersätta de flesta giftiga fönsterputsmedel med en ekologiskt sett relativt ofarligt neutralt diskmedel, vilket jag numera lär alla nya anställda att göra. Här handlar konflikten snarare om arbetets krav och de flesta egna initiativ står inte i konflikt med arbetets natur eftersom det är resultatet och inte metoden som räknas.

Frågor kring avfallssortering lyser med sin frånvaro i städbranschen - de flesta har säkert sett hur t.ex. hotell-/båtstädare går omkring med en enda stor sopsäck för allt det diversa avfall som ett hotellrum kan tänkas innehålla. Hos oss bland burgarna är sorteringen: paff & allt annat. Så det är upp till den enskilda städaren att ta ansvar - jag har t.ex. instiftat en burk för biohazard (i vårt fall främst sprutor) som apoteket kring hörnet tar emot, en gammal kartonglåda för toalettpapper agerar flaskinsamling (som utgör en extra inkomst för den som orkar panta) och diverse olika lådor agerar som tillfälliga insamlingspunkter för glas, batterier och gamla lysrör som man i utbyte mot framtida god karma tar hand om när man hinner. Här är det alltså städarens eget ansvar som helt avgör hur situationen kommer att se ut och arbetsgivaren är igen neutral så länge det inte påverkar RESULTATET (det vill säga inte tar upp märkbara mängder dyrbar arbetstid) - jag vet från andras berättelser att det på andra ställen helt enkelt inte finns tid för den här typen av system på arbetstid, fråga dig själv om du skulle sätta din egen tid efter en utmattande arbetsdag på att frivilligt sortera andras skräp?

Det för mig kanske mest problematiska har (kanske överraskande) varit graffiti och klistermärken av olika slag. Det är väl relativt klart att sprayade "tags" och svärord i bläck inte orsakar några allvarligare tankar innan de kallt försvinner med hjälp av kemikalier som får klor att verka som apelsinjuice eller under ett nytt lager färg. Men vad ska man göra när man står inför ett genuint uttryck för gatukonst eller ett viktigt politiskt ställningstagande i vårt gemensamma allmänna utrymme? Arbetsbeskrivningen är klar: allt ska bort. Punkt. Det enda en städare/gårdskarl kan göra om det uppenbarar sig ett klart uttryck för någons kreativitet och initiativ på en vägg/dörr/etc. är att vädja till sin arbetsgivares estetiska & etiska sensibilitet. Det är ofta också en fråga om att veta vem man ska fråga, det är t.ex. ofta så att dom som genast skulle säga "bort med det" har minst med saken att göra och sällan ens besöker platserna ifråga (läs MIDDLE MANAGEMENT). Här är det klart att det finns en konflikt mellan min roll som privat person och min roll som arbetare - anställd av ett företag som har nolltolerans för klotter oavsett om det är av den viktiga och meningsfulla varianten. Därför är jag tacksam för att vår restaurangchef nu redan i två veckor låtit mig lämna denna bild i fred på vår toalett (som hon inspekterar varje dag), trots att alla mina chefer (som kommer på besök högst en gång i månaden) skulle insistera på att den måste bort:

Gammal Oliberalism

På jobbet lyssnar jag på N. Chomskys Hopes and Prospects och han tar såklart upp den uttjatade ramsan om att det moderna investeringsklimatet uppmanar banker och privata investerare att ta oproportionerliga och oansvariga risker eftersom förlusterna i sista hand socialiseras (dvs. betalas med skattepengar) medan de ofantliga räntorna och vindfallen i väntan på crashen hamnar i privata fickor. 

För den som är det minsta insatt i ekonomi och framför allt ekonomisk historia är det klart att den så kallade Neoliberala religionen som genomsyrar dagens ekonomiska politik egentligen är en mycket gammal och oliberal ideologi. Ur detta förvridna perspektiv är frihet något som stora spelare behöver för att dominera ett ekonomiskt område men samtidigt något som bör begränsas för arbetare och annat patrask som genom att bli sjuka, villa äta hälsosamt och kanske inte totalt förstöra sin omgivning försöker rubba vinstmarginalerna. 

Det som är oroväckande med den nya utvecklingen i Europa är att vi verkar vara på väg mot en uppställning som liknar den som så länge varit status quo mellan "i-länder" & "u-länder" - en relation som långt kommit att domineras av IMF. Precis som IMF har den nya europeiska stabiliseringsmekanismen, som alla de finska regeringspartierna ställde sig bakom, inte bara rollen av ett finansiellt skyddsnät för stater med ekonomiska problem utan också ett starkt ideologiskt drivet agenda. 

Precis som IMF krävt och kräver att sydamerikanska och afrikanska länder privatiserar och/eller avreglerar sina sociala & service funktioner och i ännu större mån sina naturresurser, är villkoren för EUs stöd för t.ex. Grekland att skära ner på både löner och arbetsplatser för statligt anställda. Detta trots alla historiska exempel på hur denna typ av ekonomisk bantningskur bara leder till en ännu mer utmärglad lokalekonomi. Ge mig ett enda lyckat historisk exempel på AUSTERITY snälla någon om ni tänker hålla på så här. 

När jag i Hopes and Prospects läser om Latinamerikas historia och hur lokala resurser och ekonomier totalförstörts (fast såklart ett par procent av befolkningen blivit svinrika) kan jag inte annat än tänka på hur klara parallellerna till dagens Europa är. Privatiseringen av grundvattnet i Bolivien som nästan ledde till ett inbördeskrig och måste överges känns nästan mer hoppfullt än den anemiska diskussion som förs lite tyst i skuggorna om en privatisering av det finska grundvattnet. Eller det ekonomiska och sociala uppsving som Venezuelas uppköpande av den Argentinska statsskulden från IMF åstadkom och det självstyre som det gav möjlighet till  i kontrast till det finska insisterandet att Grekland ska prioritera skuldavkortning framom allt genom privatisering och streamlining bland annat, dessutom med konkreta garantier, istället för att uppmuntra investering i det som deras egen befolkning anser behövs för att få landet på fötter igen. 

Jag måste helt enkelt bara hoppas och tro att vi som medborgare och efter det våra valda representanter ska se att den nuvarande ekonomiska ordningen mycket långt är ideologiskt motiverad och inte har någon grund i den "realism" som den påstår sig representera. Tvärtom är historien och vår omvärld full av exempel som om vi väljer att uppmärksamma dom visar att neoliberalismen aldrig hittills har gett upphov till de kistor av guld som den utlovar. Tvärtemot har den idag stagnerat både löne- och jämlikhetsutvecklingen för den största delen människor, samtidigt som den har koncentrerat social makt i formen av pengar (valuta- och investerarflykt är så gott som varje lands största rädsla i dagsläget) till en allt mindre skara av socialt oansvariga skattesmitare. 

Det kanske låter som att jag dissar onödigt mycket och det må vara hänt, men om man tar i åtanke att vi under en femårsperiod efter Bretton-Woods såg mer tillväxt och framför allt förbättrad jämlikhet än vi sett under 30 år av nyliberalism är jag kanske för snäll. Jag uppmanar alla att bekanta sig med forskningen kring IMF och dess aktivitets effekter i Afrika och Latinamerika och för den som tål lite politiskt gift i sitt öra kan jag varmt rekommendera Hopes and Prospects det är faktiskt en hoppfull bok som inte bara kritiserar utan också erbjuder en hel del konkreta och konstruktiva exempel på möjligt motstånd. 

Så tänkte jag medan jag moppade idag. 

Arbetslöslivet

Till denna städares livs lilla realiteter hör en formalitet som måste avklaras med fyra månaders mellanrum. En formalitet som i sin helhet tar typ 5 minuter och består av att jag säger "Jo, ingenting har förändrats". Nämligen att anmäla sig som fortsatt arbetssökande till arbetskraftsbyrån. Det är det enda vettiga om man som jag jobbar deltid och dessutom inte vet hur mycket man kommer att förtjäna från månad till månad att uppehålla sin status som arbetande arbetslös [sic].

Tidigare har jag skött detta per telefon, men efter att igår och i morse ha spenderat lite över tre timmar i telefonkö utan att få tag på annat än tafflig gitarrmusik och det automatiska meddelandet "Ni är i kö, det kostar att köa." på tre olika språk ger jag upp o beger mig till byrån direkt efter jobbet. Hela vägen fram muttrar jag trumpet över min svullna telefonräkning.

När jag väl kommer fram visar det sig vid info-disken att det datum jag fått av deras "outsource service center" var fel och jag har varit utan FPA-fallskärm redan i en vecka. För mig är det inte någon större skada, men kan väl tänka mig att för någon i en mer utsatt position kan en veckas arbetslöshetspeng vara ganska avgörande. Jag får mitt könummer och sitter tyst lyssnande på musik tills det är dags att möta fienden.

Fienden visar sig dock vara en sympatisk äldre dam som beklagar sig över att deras nya "service center", förövrigt beläget i S:t Michel, därifrån också hennes löner beräknas och betalas ut redan under sin ettåriga tillvaro har gjort sig känt för förseningar och misstag (hennes lön är redan ett par dagar försenad). När jag frågar varför jag inte kommit fram per telefon skakar hon bara på huvudet med ett uppgivet leende - nä man kommer inte fram hit per telefon längre, helt onödigt att ringa menar hon.

Det visar sig att 40 personer fått sparken från arbetskraftsbyrån detta år och fler huvuden väntas rulla inom den närmaste framtiden. Telefonväxeln har också den blivit outsourcad, men eftersom det i slutändan är de få och överbelastade handläggarna på ort och ställe som ska svara på samtalen oberoende av vem som sköter telefonväxeln finns det ingen som har tid att svara på dessa samtal. Vilket i praktiken betyder att den som ringer till arbetskraftsbyrån i dagens läge betalar för en tjänst som inte finns men som ändå tjänar in pengar åt det privata bolag som sköter växeln till ingenstans.

Vi skrattar lite åt situationens absurditet, arbetskraftsbyrån speglar arbetsmarknaden på ett så svidande sätt att man inte riktigt vet hur man ska ta det. Som en slutkläm nämner jag att jag kommer att få betalt för lite akademiskt arbete till hösten, vilket är tur för annars är det strikt förbjudet för mig att hålla på med något akademiskt dagtid. Jag har ju trots allt skriftligen förbundit mig att inte sätta en enda minut av potentiellt säljbar arbetstid på min doktorsavhandling eller annat akademiskt arbete i utbyte mot min FPA fallskärm, men det är en annan fråga för ett annat inlägg.

Proletär Valborg - ett bildreportage och en kort inre dialog

- Välkommen in, glada vappen. 

- Undrar om folk har haft roligt eller om dom varit arga på varandra och världen.

- Stolarna har kastats omkring och har böjda ben, men är täckta med serpentiner, så kanske lite både och?

- Äh, folk har väl mest roivat bara, släppt loss, brytt sig fan.

- hmmm.

- Bäst att börja med en kaffepaus, så man får skrattgråta färdigt (kanske det var det folk gjorde igår natt)

- Udda att det här är en arbetarhögtid när det främst innebär mer arbete för oss.

- Ja men nån måste ju alltid ändå städa upp så att resten får slappna av ordentligt ens en gång i året.

- Mmm, med dubbel lön dessutom.

- Precis.

- Ändå synd att vardagen för de flesta är så tung att man behöver totala hjärnsläpp med jämna mellanrum för att inte ta till automatvapen och knivar på arbetsplatserna.

- Så har det alltid varit, läs bara lite klassisk finsk litteratur.

- Kanske borde man det.

- Bara att sätta igång då. 

- Ta en ruta i taget bara.

- En hög i taget.

- En hög i taget.

- Sen får man gå hem.

- Ja och minns den dubbla lönen

- Röda fanor. en blåsorkester spelar Internationalen, varför skriker han så högt i megafonen att leden ska vara prydliga?

- Ja det är väl polisen och trafiken och sånt.

- Jag kommer bara att tänka på Sovjet Unionen, på slavarbete och förtryck, massgravar och folk som fryser ihjäl i kolgruvor.

- Du måste helt enkelt sluta läsa Gulag-beskrivningar av japanska krigsfångar.

- Sant men kunde dom inte göra lite Re-Branding, Samlingspartiet har inga hakkors i sina emblem, fan SF's färger är ju gult och blått (den hatade fiendens flaggfärger).

- Bort med hammaren, skäran och sånt menar du? Vad ska man då ha som vänsterns symbol?

- Vad sägs om en bakfull tiger som väntar på lokalbussen?

Socialt värde

Läs det HÄR.

Also spracht Mister Clean.

Maria beklagelsedag

Man piggnar passligt till på morgonen när man får läsa Iltalehtis framsidenyhet: Maria Kuusiluoma tvingas städa toaletter. Så lågt har hen fallit, stackars hen. Hen är ju skådespelare, känd och allt sånt.
Vår restaurangchef och jag ler åt varandra medans vi begrundar texten. Sen går vi skilda vägar. Hen för att skrubba fritösen, jag för att städa toaletterna.

Om Marx har rätt i att kulturella och moraliska uppfattningar faktiskt styr arbetsförhållanden, löner och tider är det synd synd synd, inte bara om Maria.

PS. hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

Vi har Marx läskrets idag...

så på FB skriver jag:

Re-stating the obvious: Because a capitalists rate of profit depends on His ability to exploit workers more than is socially necessary (i.e. needed for the worker to survive and have a socially adequate degree of comfort as well as allowing the production to continue), He will only be constrained by the SOCIALLY ACCEPTED rate of exploitation. This is why any and all labor movements & unions must work globally if we are to ensure that no government or society accepts inhumane rates of exploitation - even if & when this means lowering our conceptions of what we think is socially necessary in our lives (do you really need that 50th t-shirt from H&M or a gasoline powered leaf-blower?).

Typ så tycker jag idag, kanske jag ändrar mig imorgon.

Smutsiga platser, smutsiga människor & ett presidentval

Det är ofta informativt att analysera den kritik som man får som städare. Sällan är det något konstruktivt man får höra, men nästan alltid avslöjas något om vårt förhållande till smutsighet. Oftast tar sig kritiken uttryck i kommentarer som: "Det här kanske klassas som rent i mellanöstern men...", "det var flottigt som i en turkpizzeria...", "hygien i klass med Irak/Iran/Kina/Sovjet/Baluba etc...".

Det genomgående temat tycks vara att smutsighet är något främmande, något som Andra kanske tolererar, orsakar eller är, men som Vi inte vill/ska behöva befatta oss med. Ett symptom av denna tendens är att vi tenderar att ge olika rengöringsjobb åt invandrare men främst anser jag att det är ett sätt att tänka, ett sätt att skapa kategorier som är behändiga och självförhärligande. Kanske det är för att jag just läst E. W. Saïds Orientalism men för mig verkar det klart att detta är en del av den västerländska* tendensen att definiera sin egen identitet som en motsats till Den Andre, det främmande, det orationella, det mörka och sexuellt avvikande. Förenklat: Den Andre är smutsig och smutsen är Den Andre. Inte Vi(t).

Det har varit onödigt mycket sånt i luften annars också på sista tiden. Bland annat i en artikel där man frågat elever om vad som leder till utfrysning visar det sig snabbt handla mest om normalt och onormalt, något som bra illustrerar hur uppdelningar skapas också inom vår egen [sic] kultur. De flesta av oss vet allt för väl att t.ex. heterosexualitet som identitet mycket långt definieras genom sin frånvaro av acceptans för homosexuella identiteter - något som klart kommit att spela en överdriven roll i årets presidentval.

Under presidentvalets gång har jag haft det tvivelaktiga nöjet att få följa med en mängd diskussioner på ansiktsboken och i Verkliga Livet som alla följer ungefär dessa linjer:

- Hur ska det gå sen om vi har en bög som president och han måste resa till Arabvärlden, dom kommer ju att lyncha honom!?!

- Nä, titta här på Guido Westerwelle i Oman, Iran & Saudi-Arabien - det gick ju hur fint som helst

- Ja men det var nu bara just Dom Araberna

Det är inte bättre i de diskussioner som svänger på steken heller:

- Oj vad progressivt av tyskarna att utnämna en homosexuell till utrikesminister!

- Va? Han är ju en högerkapitalist som gör allt för att försämra dom redan utsattas position!

- Ja, men det är ju bara Just Han.

Det verkar som att den genomgående tendensen är att när beskrivningen passar så tas det som ett bevis på att gruppen man talar om är enhetlig, sann och nästintill ontologisk. När man däremot stöter på motexempel ser man dessa som enskilda unikum som bekräftar regeln. Poängen är egentligen den samma som Saïds, nämligen att dessa grupper beskrivs som eviga och oföränderliga med vissa klara (positiva eller negativa) kännetecken.

Det är nästan så att man med Saïd vill hävda att det alltid finns ett mått av sexuell spänning i alla bilder av Den Andre - Araben och Den Homosexuella som inte kan kontrollera sin ohämmade våldsamhet respektive sexualitet. Diskussionerna kring presidentvalet långt kommit att präglas av denna typ av teman explicit och mellan raderna som t.ex. i frågan om Haavistos lämplighet som överbefälhavare, en fråga som tack o lov var frånvarande när Halonen blev vald, eller i frågan om kandidaternas partners lämplighet som statliga representanter (stackars Nexar Antonio Flores med sitt "dubbelhandikapp"). Detta är speciellt synd eftersom vi lever i en tid med verkliga utmaningar, om vilka man kunde ha rätt att förvänta sig en frisk debatt mellan vilka kandidater som helst.

PS. Det lär framgå från texten att jag är av åsikten att nummer 2 absolut är det rätta numret på röstsedeln. Även om jag anser att Haavisto likt sitt parti inte riktigt tycks greppa hur nära kopplingen mellan det nyliberala ekonomiska systemet och vårt problematiska naturförhållande är, så har han bevisat att han bryr sig inte bara om miljön utan också om de människor som befinner sig i den. Alternativet skulle vara en man som mest vill att kvinnor ska hålla sig i köket och vars arbete i riksdagen främst fokuserat på infrastrukturen i Salo.

*det kanske är värt att påpeka att "Västerlandet" också bara existerar som en trop i den västeuropeiska narrativa självförståelsen.

Dagens Citat

Jag hade inte väntat mig så mycket politik när jag gav mig in på den knaggliga stig som är Burroughs Naked Lunch men boken bjuder inte bara på en mycket träffande beskrivning av kolonialism och maktrelationer (mestadels extremt sexualiserade sådana) men också på ett av de bästa citaten om byråkrati någonsin. Satt i munnen på den grymma och sprittsprångande galna Dr. Benway, vetenskaparen med en förkärlek för hjärntvätt och skapandet av den totalt totalitära staten som samtidigt gärna förvandlar också de mest storslagna projekt till ett skämt, blir det ännu mer klart att de som strävar efter allt totalare kontroll över andra själva ofta är frihetssökande drömmare (Säg Adolf, Adolf, Adolf framför spegeln så uppenbarar han sig).

"Democracy is cancerous, and bureaus are its cancer. A bureau takes root anywhere in the state, turns malignant like the Narcotic Bureau, and grows and grows, always reproducing more of its own kind, until it chokes the host if not controlled or excised. Bureaus cannot live without a host, being true parasitic organisms. (A cooperative on the other hand can live without the state. That is the road to follow. The building up of independent units to meet the needs of the people who participate in the functioning of the unit. A bureau operates on opposite principle of inventing needs to justify its existence.) Bureaucracy is wrong as a cancer, a turning away from the human evolutionary direction of infinite potentials and differentiation and independent spontaneous action, to complete parasitism of a virus.

It is thought that the virus is a degeneration from more complex life form. It may at one time have been capable of independent life. Now has fallen to the borderline between living and dead matter. It can exhibit living qualities only in a host, by using the life of another -- the renunciation of life itself, a falling towards inorganic, inflexible machine, towards dead matter. Bureaus die when the structure of the state collapses. They are as helpless and unfit for independent existences as a displaced tapeworm, or a virus that has killed the host."

William S. Burroughs. Naked Lunch. (p. 134)

Och ja, jag har blivit inspirerad av det kommande besöket från hälsovårdsbyrån och den skräck det har injagat i mina arbetskamrater, egentligen är det meningen att byråns kontrollant ska kolla att kontrollanten som kontrollerar våra chefers kontroll sköter sitt jobb och håller koll. Men vi städare vet bättre än dom flesta att skiten rinner ner till bottnen (rakt ner i vår nacke), så vi ökar vår självkontroll och överdriver vår passion för skitkontroll tills det är över.

"You see control can never be a means to any practical end.... It can never be a means to anything but more control.... Like junk...."

William S. Burroughs. Naked Lunch.(p. 164)

Klagomuren

Den här bloggen skulle inte bli någon klagomur för den förtryckta arbetaren, men ibland måste man ventilera. Sluta läsa nu eller förlåt mig denna utsvävning.

Min bror brukar ibland säga att han inte tycker om att tänka, jag kan sympatisera med denna ståndpunkt eftersom jag förstår att de flesta klara sig helt bra utan abstrakta funderingar om varför saker och ting ser ut som dom gör, men min chef driver denna attityd till sin yttersta spets. En spets som Orwell mycket rätt skulle kalla "doublethink". Att inte villa tänka på t.ex. sociala eller grammatiska strukturer är en helt annan sak än den systematiska blindhet som många chefer idkar inom arbetslivet.

Jag är knappast den enda som fått uppleva det bisarra fenomenet att ens redan sparsamt utmätta arbetstid tas upp av möten med överordnade som utdelar ytterligare arbetsuppgifter. Ett klassiskt exempel på ett tillfälle där det vore oerhört mer effektivt att anställa någon annan för att utföra dessa nya/extra uppgifter än att ta upp mer av den redan knappa tiden samtidigt som man försöker vrida mer intensitet ur den redan ansträngda arbetaren. Detta speciellt med tanke på att de flesta firmor uppehåller ett harem av deltids/tillfälliga/hyrkonkubiner att använda sig av när det behövs (d.v.s. när det absolut inte går att undvika - t.ex. vid sjukdom eller klagomål från kunder).

Från mitt perspektiv är det just den oskrivna regeln, som tycks säga att när kunderna kräver mer än tidigare så måste dessa krav tillfredsställas utan extra kostnad för firman, som gör arbete stundvis olidligt. Lösningarna vore enkla men istället idkar man aktivt Store Brors imperativ om "doublethink" och blundar för motsägelsen i att ta upp mer av sina anställdas tid samtidigt som man försöker öka arbetsintensiteten så att den krävda ansträngningen ökar exponentiellt - istället för att tumma på det existerande arbetaröverflödet som är kapitalismens livsvillkor.

No Hope - toalettantropologi

Inspirerad av Attenboroughs beskrivning av "No Hoper"-fenomenet* i sin bok om Australien (Quest Under Capricorn) och av det här fina och mystiska inlägget tänkte jag i äkta 70´s antropologi-anda beskriva en scen som mötte mig på en hamburgerhakstoalett denna vecka. För att hedra den helgade D. A. Ska jag försöka hålla mig till att bara besriva mina fynd och låta läsaren skriva sin egen No-Hope-Story.

Dom som säger att damtoaletter alltid är renare än herrtoaletter har aldrig varit på mitt jobb. Genast när man stiger in genom dörren känner jag på doften att någon stockat toaletten och att minst ett par barn har fått sina blöjor bytta på den lilla trähylla som fungerar som skötbord. Blöjorna som fått mogna över natten i hamburgerhakets värme har en mycket distinkt söt doft och skapar en ambiance som utgör en passande bakgrund till resten av scenen.

Innuti båsen har alla skräppåsar försvunnit, plastämbarena som borde vara fodrade med svart plast gapar nu gråa och halvfulla med diverse bråte. Alla toalettpappersrullar fattas också, liksom tvålpåsen ur dispensern. När jag sedan ser ett halvt cigarettfilter vet jag vad som väntar på mig bakom toalettstolen - för er som inte är insatta i de intravenösa drogernas finmotorik så används ett avklippt cigarettfilter för att filtrera den vätska som man valt att injicera, ett helt filter däremot indikerar att någon "ritsat" en cigarett för att rulla en joint - båda förekommer oftare än man kunde tro (ett halvt filter: Heroin/Amfetamin - ett helt filter: Cannabis - skriv upp det ni oroliga föräldrar).

När den blodiga sprutan och de ännu blodigare bitarna papper funnit sin väg till BIOHAZARD-burken återvänder jag till båset i fråga för att tömma skräpkorgen. Där ligger överst den mer sällsynta men om möjligt ännu mer tragiska artefakten: Graviditetstestet. Det krävs ingen viljeansträgning för att undvika att se vad resultatet var denna gång. En naturlig repulsion ser till att blicken liksom studsar från testet upp mot väggen så snart ögonen hinner registrera vad det är frågan om. Jag tömmer resten av båsen medans Gillian Welch sjunger "That's the way that it goes, everybody's buying little baby clothes".

När jag fortsätter över till herrtoaletten hittar jag likaså ett halvt cigarettfilter och en använd, samt två oanvända, sprutor också dom inklämda bakom toalettstolen. Jag kan inte låta bli att läga märke till att det är samma märkes cigarett & sprutor som på damernas sida. Sid & Nancy tänker jag, Kurt & Courtney tänker jag, Du & Jag tänker jag. "That's the way that it is, but there was a time when you and I were friends" sjunger Gillian.

*En "No Hoper" är någon som lämnat kvar i de spökstäder som diverse guldruscher och andra fenomen lämnat efter sig i den australiensiska öknen, eller någon som av nån orsak kännt sig tvungen att flytta ut till dessa städer och leva helt utan hopp om någon framtid.

Skillz

Jag är mitt uppe i min entusiastiska utläggning av min dag som handledare, jag ska på semester och måste därför träna upp min ersättare, när jag märker leendet som sprider sig på min väns läppar utan att hen kan hjälpa det. Leendets innebörd är klar: "det kan inte vara mycket man måste lära sig för att kunna städa". Min instinktiva reaktion är att rabbla upp listan på skillz som man måste ha för att klara sig igenom en dag på mitt jobb, en lista som faktiskt är förvånande lång. Men delvis är det ju sant, de flesta av oss har ju nog lärt sig att städa hemma, av mormor och av egen erfarenhet - samtidigt är det inte alls samma sak att städa en byggplats eller ett snabbmatshak.

Det finns en klassisk uppdelning i "skilled/unskilled labour" - det vill säga arbetare med och utan skillz. Exakt vad denna distinktion är menad att fånga är oklart, men lika klart är att den har en stor roll när det kommer till både löner och status för den enskilda arbetaren. Klart är också att dessa löne- och statusskillnader oftast beror på sociala och historiska faktorer och tendenser. Som ett historiskt exempel kan man nämna att det i frankrike under långa perioder var så att alla jobb som kunde utföras av kvinnor inte ansågs kräva skillz (en av de stora orsakerna till att artesanerna aktivt motarbetade kvinnors rätt att arbeta inom de olika hantverken).

Ett mer modernt exempel ur min egen erfarenhet får man om man jämför löner och status för lyftkransförare med städare - båda jobbar med tunga maskiner som är ungefär lika komplicerade att bemästra. Skillanden består mest i att lyftkransföraren kan dricka kaffe och läsa tidningen när målarmurarfixarna arbetar i korgen ovanför medan en städare skjuter sin maskin framför sig. Dessutom måste en städare ha en massa andra skillz (fönstertvätt, industriella tvättmaskiner, använda fönstertvättsliftar, decinfisera enligt livsmedelsverkets standard o.s.v.) - ändå tjänar en lyftkransförare lätt dubbelt så mycket per timme.

En annan sida av denna uppdelning är att rörligheten för en arbetare med skillz är nästan lika med noll, det skulle ju vara att slösa med både tid och resurser att byta arbetsuppgift när man redan kan den man är satt i arbete med. Känslan av att vara oersättlig är en klen tröst för den som sitter tionde året i rad med samma syssla utan hopp om att få omväxling under sitt produktiva liv. Det konstiga är att det finns så många alternativ till detta perspektiv om man befinner sig mitt i det aktuella arbetet (trots detta verkar hela idén med vår stratifierad arbetarskara vara att de som fattar beslut inte ska befatta sig med det egentliga arbetet). Det är också självklart att ens skillz bara är värda något i den statiska roll man kämpat till sig, oftast är dessa färdigheter helt ovidkommande utanför ens egna specifika nisch.

Om man inte råkar ha erfarenhet av många olika branscher och roller verkar det lätt som att andra arbetare har mystiska färdigheter som man själv aldrig kunde behärska. Men för den som haft olika roller inom många olika sektorer av arbetslivet, eller för den som bekantat sig med proletariatets och det kapitalistiska samhällets historiska utveckling, visar det sig att det i de flesta fall är helt andra faktorer som påverkar löne och statusfrågor än några mystiska skillz som arbetarna är i besittning av.

Inverterar man frågan blir det precis lika klart - yrken som kräver en stor personlig insats och ytterst svårförtjänade skillz som till exempel programmerare, musiker, konstnär, guldsmed, forskare, jordbrukare, filosof, ljudtekniker och ingenjör har alla ytterst olika lönestruktur och status inte bara sinsemellan men också inom sina respektive fält. Förhoppningsvis borde det vara klart att dessa skillander inte baserar sig några objektivt mätbara skillz eller andra faktorer som präglar de respektive arbetarna utan istället speglar dessa rollers plats och bana i samhället och historien - eller kanske främst VEM som traditionellt utfört dessa sysslor.

Thin Brown Line

Det finns en tunn brun linje som aldrig kommer försvinna hur jag än skrubbar och skurar. Den märker ut gränsen mellan mitt & ditt - där du städar och där jag städar. I årtionden har den ignorerats och impregnerats, växt sig starkare och etablerat sig som en gråzon mellan ansvarsområden.

Man kan se denna drygt 10 cm breda och 2 m långa sträcka som en symbol för många saker,* men jag bryr mig mest om vad den betyder helt praktiskt för mig - nämligen att jag har något att ta itu med när mitt ansvarsområde är avklarat. Jag slåss mot den tunna bruna linjen och känner mig som Rambo, men med D2, D10 & Tuima istället för M16, M60 & Rambokniv. Allt för att inte identifiera mig med de arbetströtta och avtrubbade skepnader gränslinjen manar fram i min fantasi (det hjälper inte att jag oftast samtidigt lyssnar på reggae "Leave Babylon" eller vänsterpropaganda "Leave Babylon - through working class cooperative action").

Det finns en massa fördelar med att ha ett jobb där det enda kriteriet på att du gjort bra ifrån dig är att ingen klagar, det vill säga att du sköter ditt. Bara städinspektören under sitt månatliga besök inte hittar skräp som du missat eller upptäcker osanitära bakteriekolonier med sina små bomulls teststickor i skinande provrör är allt gyllene. Samtidigt är det lätt att man tappar bort sig i dom enkla rutinerna, man moppar här, polerar där och dammsuger dom där så att man inte längre kommer ihåg att man Städar. Att man ser till att det är rent, att saker funkar och att folk inte får matförgiftning eller allergiska utbrott - att man kan och får, fan borde vara stolt över detta.

Louis CK har en stand-up rutin där han summerar vad jag försöker säga:

"Du har ett jobb, så gör det! Gör det så satan!

Gör något för någon annan din lata skit!

Det är ditt jobb och ingen är för bra för att ha ett pissigt jobb!"

*För den som här börjar tänka på specialisering & alienation kan jag tillägga att samma fenomen upprepas kring mattorna vi hyr av bolag L, som alltså inte ingår i vårt ansvarsområde och som därför också omges av en brun aura neutral mark.

Slantar

Det är märkligt hur extatisk man kan bli över att hitta ett 2 euros mynt på golvet när man städar - hittade pengar har en glänsande aura som välförtjänta slantar aldrig kan leva upp till. Det är som att dessa hittepengar skulle vara renare än alla glänsande löneslantar som man slavat ihop. På något sätt har man lurat systemet, hittat ett litet andningshål med helt obefläckade pengar som fallit ut ur den allsmäktiga cirkulationen.

Pengar som inte tvingats igenom processen av att först vara kapital som investerats i en firma för att sen bli lön åt en arbetare som förväntas jobba så mycket för den slanten att investeraren får två slantar tillbaka när dagen är över och som arbetaren sen köper en hamburgare för av en annan firma med andra investerare och arbetare där samma mönster upprepas. Det är typ så Marx menar att pengar blir till kapital (eller så tror jag åtminstone att han menar), genom att pengar sätts i rörelse för att skapa överloppsvärde - något som han menar att bara arbete kan skapa. Arbetarens kropp blir alltså den maskin som omvandlar slantar till kapital genom att prestera mer arbete än löneslanten egentligen är värd. För att förenkla - byta en slant mot två slantars arbetsinsats.

"Capital comes dripping from head to toe, from every pore, with blood and dirt" skrev Marx om kapitalets ursprung. Ett poetiskt sätt att säga att ingen blir miljonär (utom på lotto eller reality tv) utan att få lite blod på händerna, torkat eller färskt. De flesta familjeförmögenheter baserar sig på tidigare brott och historiska grymheter (slaveri, exploatering, stöld - you name it they've done it), eller som i Norden samarbete med de blodigaste regimer som någonsin existerat från Hitler till BushBlairObama.

Därför är det så härligt att hitta en slant som inte är kapital, en slant ren från blod och jord. Som inte representerar en slösad naturresurs, en utnyttjad arbetare eller någon historisk/samtida tragedi. En slant att sätta undan, gömma på sitt hemligaste ställe och ibland ta fram när man behöver en strimma hopp - men aldrig köpa något för. För genast som man försätter den i cirkulation igen mister den sin lyster och börjar lukta bränt barn.

Byggare Bob

Varför jag hatar byggstädning:

1. Män

2. Män med bikinidamer som desktopbild

3. Män med betongtäckta skor på nyskurade golv

4. Män med sandfyllda skosulor som gör dammsugandet till en futil uppgift

5. Män som säger "Ryssarnas barack behöver du inte städa, dom är så skitiga ändå"

6. Män - Sura Män som burrar upp sig och plötsligt blir Skojiga Män kring tonåriga städflickor

7. Män, Kvinnor, Kön, Roller, Kukar, Bikini, Karriär, Kaffe, Tårta, Viktiga Papper, Viktigare Möten.

Gömt & Glömt

Jag tror de flesta som jobbat med att städa upp efter folk förr eller senare börjar tänka på Er Andra (d.v.s. skräpare) som mer eller mindre storvuxna småbarn. Jag har under mina fjuttiga år i branschen hunnit städa undan spåren av tusentals människor som dragit fram i shoppingcenter, på kryssningar & allmänna toaletter - säkerligen alla unika individer men ändå tycks de flesta ha en sak gemensamt.

Likt barn tycks många tro att när man inte längre kan se något så upphör det att existera, sätt bara händerna för ögonen så kommer världen runt dig att försvinna. Missförstå mig rätt här nu, jag menar inte att folk skulle vara blinda för den oreda de själva ställer till med, tvärtom. De flesta tycks vara nästan pinsamt medvetna om hur mycket skräp, engångsförpackningsmuggarkartonger och annat sånt vår shopping, snabbmat & Robert's (eller vem som helst annans) kaffe ger upphov till.

Det tycks vara en mänsklig impuls att dölja sin skam, sin avföring - sitt skräp. Denna impuls leder indirekt till att min viktigaste uppgift som städare är att leta fram det som folk, mer eller mindre medvetet, sparkat/petat/spottat/sopat/tryckt in i skrymslen och vrår. Servetter gömmer sig under värmeelementen, tuggummi klamrar sig fast under borden, franska potäter krälar kring under sofforna och förpackningar av alla slag fyller varje skreva - det är väl helt enkelt så att de människor som är för upptagna för att leta upp en skräpkorg ändå inte är så oförskämda att de skulle slänga sitt skräp mitt i allmän åsyn.

Det som gäller för dessa respektabla skräpare verkar (mot förmodan?) gälla dubbelt för samhällets mer suspekta medlemmar. Ölburkar och spritflaskor, dom utan pant såklart, hittar dom mest finurliga gömställena men är på grund av sin storlek ändå rätt så lätta att få syn på bakom möbler och under toalettskåp. Injektionssprutor däremot är lömska jävlar som föredrar toaletternas mörkaste hörn, dom ligger på lur under toalettborstar, skräpkorgar eller inklämda bakom handfatet för maximal överraskningsfaktor.

Så till sist som en vänlig hälsning från städpersonal till skräpare:

Nästa gång du vill bli av med en engångsförpackning - Släng den mitt i snabbmatshakets/shoppinglabyrintens korridor.

Nästa gång du känner suget efter heroin, amfetamin eller en snabbsup - Lämna bevisen mitt på bordet eller bredvid handfatet (vi kollar inga fingeravtryck, jag lovar).

Nästa gång du vill bli av med ett tuggummi - Spotta ut det mitt på golvet.

Nästa gång du inte orkar äta upp din hamburgarsmörgåsdonitskakbit - Lämna kvar den på bordet där du åt, eller släng den så långt du orkar, helst i riktning mot en skräpkorg.

Var hyfsiga nog att verka ohyfsade - Det är allt vi ber om.