torstai 17. huhtikuuta 2014

Småföretagarna - det nya prekariatet?

Igår satt jag på en stol mellan en politiker från SFP och en facklig representant från ÅA för att diskutera företagarnas förslag om införande av minimilön. Det var faktiskt ganska givande och mot slutet började jag känna att vi egentligen bara kommit fram till en sak vi kunde vara överens om - nämligen att situationen för småföretagare och arbetare idag är ganska prekär.

Det kändes för mig mest som att SFP:s representant, som själv är småföretagare, starkt identifierade sig själv just som företagare, vilket ledde till att han verkade känna ett behov hålla ALLA företagares sida – också de skattesmitande och outsourcingberoende jätteföretagens – trots att detta ofta står i konflikt med en småföretagares egna intressen. Efter vår diskussion var den fråga som för mig blev hängande i luften:

Till vilken grad handlar ekonomisk politik om just identitet?

Eller rättare sagt:

Är arbetsgivarorganisationerna sammanslagningar som driver de OLIKA företagens intressen jämlikt eller är dom klassbaserade grupper som ger en artificiell känsla av tillhörighet men som gynnar vissa medlemmar på andra medlemmars bekostnad?

I t.ex. Åbo sysselsätter småföretag 49% av arbetskraften och står för nästan 50% av skatteintäkterna. Mängden småföretag har vuxit stadigt de senaste åren, men inte på grund av någon inneboende driftighet inom dessa nya företagare utan för att arbetsmarknaden under de senaste årtiondena genomgått en radikal förändring som ännu pågår. Den vanliga historien låter ungefär såhär:

"Jag jobbade med IT på firma X. Efter en omstrukturering blev jag och mina arbetsuppgifter outsourcade till firma Y, med nya mer flexibla arbetsvillkor. Efter ytterligare en omstrukturering startade jag egen firma och blev underleverantör av IT-tjänster till firmorna Z, Å, Ä & Ö".

Istället för att vara anställd av ett företag blir man en fristående underleverantör som kan anlitas vid behov eller inte alls. Helt efter det större företagets behov. Man kunde jämföra med den japanska bilindustrins "just in time"-system där underleverantörer står till tjänst med just den mängd komponeneter som tillverkarna behöver, inte mer, inte mindre.

Har denna omstrukturering inneburit högre lön? Kortare arbetstid? Större frihet? Bättre arbetssäkerhet? Tyvärr är svaret för de flesta nej. Däremot har den fört med sig flexibla arbetstider och förhållanden, perioder av överarbete och perioder av ekonomisk osäkerhet, större ekonomiska risker och stenhård tävlan om de existerande arbetsmöjliheterna. Låter det inte bekant? Är det inte just dessa drag som karakteriserar situtionen för de flesta på arbetsmarknaden idag? Man ska arbeta när det bjuds, om det bjuds, för vad det bjuds - den globala arbetsmarknaden är köparens marknad.

Småföretagaren från SFP suckar inför tanken på att anställa någon annan för att dela hans arbetsbörda, då måste man ju följa avtal - vad ska han göra när det inte finns jobb, vad ska han göra om de behöver jobba en massa övertid - det kostar ju skjortan, hur ska han orka hålla reda på alla regler och förordningar i arbetsavtalen på 196 sidor? Jag mumlar min sympati och den fackliga representanten tröstar med att man nog får säga upp folk om man måste, fast det är psykiskt tungt, och att man får hjälp med tolkning av avtalen från arbetsgivarföreningen. Men det som omärkt slinker igenom här är det faktum att när han själv arbetar "för sig själv" så gäller inga avtal, inga regler, inga begränsingar (förutom dom som FPA och skatteväsendet utgör).

Låt mig ge ett konkret exempel på en av de situationer där småföretagare är precis lika utsatt som sina lågavlönade arbetare i förhållande till storföretagen:

Jag läser en bok om frisbeens historia (fråga mig inte varför) där det beskrivs hur pressningen av denna lilla plastdiskus flyttats otaliga gånger från den ena underleverantören till den andra, allt efter vem som lovat pressa ut den billigaste versionen. Boken bekriver en fabrikör i Kina som investerar alla sina pengar i den högt specialiserade press som krävs för att producera frisbeen efter det amerikanska företagets specifikationer. Bara ett år senare står fabriken tom eftersom produktionen flyttats till en ännu billigare producent. Kvar står fabrikören utan köpare för sin produkt och utan möjlighet att producera annat än - vad som nu är piratverioner av- frisbeen.

Detta är inget enskilt skräckexempel utan ett symptom på en avreglerad affärsvärld där småföretagare tar alla risker och de större företagen alltid väljer största möjliga vinst - lämnande ett spår av konkurser och personliga tragedier efter sig. Man kunde säga att så som marknaden ser ut idag är många småföretagare i samma situation som stora delar av arbetsstyrkan under industrialiseringen - utbytbara och nästintil helt maktlösa inför de nya marknadskrafterna. I denna situation håller inte längre den traditionella logiken: stor risk, stor belöning. Småföretagaren bär den största delen av risken och måste smida medan järnet är varmt, utan att veta om eller när nästa beställning kommer eftersom storföretagen ständigt söker nya vinstökande vidder.

Det ovanstående är såklart aningen melodramatiskt, självklart finns det för småföretagare ett relativt stort regelverk och ett någorlunda skyddsnät. Verkligheten ser dock ut så att en småöretagare mycket långt inte har andra val än att jobba så mycket som det krävs och om inga pensions- eller skattelagar bryts finns det ingen annan som ser till att företagaren har skäliga arbetstider, vilkor eller löner än dom själva. Den här aspekten speglas också i hur företagarna förhåller sig till sina anställda som inte delar deras utsatta position men som ändå ställer "en massa krav" - dom som bara jobbar åtta timmar och får gå hem sen kan väl bra leva på minimilön och utan anställningssäkerhet tycks vara tanken.

Det jag försöker beskriva är en maktrelation. I förhållande till storföretagen är småföretagen i underläge vad gäller allt från skatteplanering till synergi, men också därför att de ofta är lokala och inte rörliga som de större. Tidigare hade underleverantörerna en hel del makt i och med att de större bolagen var beroende av deras tjänster och produkter för sin funktion. Men i dagens globala samhälle lider de av samma problem som länder där man vill höja företagsskatten - stora företag är inte längre bundna till någon bestämd plats utan söker konstant de bästa betesmarkerna. Om en underleverantör inte vill sammarbeta så finns det alltid någon som vill.

I princip (och ofta de fakto) kan ett företag ha monopol på en marknad utan att existera som annat än en administrativ financiell enhet med en stor skara underleverantörer. En enhet som på sin höjd paketerar och marknadsför en produkt, och oftast inte ens det. I en sådan struktur sitter underleverantörerna på all risk samtidigt som största delen av vinsterna äts upp av moderföretagets ägare, ledning och investerare. I en sån relation tycker jag det blir aktuellt att fråga huruvida storföretagets och underleverantörerna verkligen har samma intressen och kan representeras av samma förening - fast de nu råkar representera samma bransch.

Jag undrar helt enkelt om inte det här utgör en ganska uppenbar intressekonflikt när alla arbetsgivare inom en bransch ska ställas som en enhetlig grupp mot arbetarna inom samma bransch när inkomstpolitiska diskussioner ska föras?
Är tävlan verkligen fri när en av de tävlande kan lämna spelet när som helst, men den andra är kedjad till brädet?

3 kommenttia:

  1. Vilken glasklar text! Jag har alltid också undrat varför i helskota småföretagare identifierar sig med transnationella bolag, när deras intressen i stort är diametralt motsatta.
    Det är säkert JUST DET att 1DENTITET är så viktigt.
    Alltid farligt med stämplar! De hindrar en att se klart . 0 kanske mest av allt de stämplar man lägger på sig själv?

    Det var efterlängtat att läsa något av Mr. Clean!

    VastaaPoista
  2. Tack! Jo det är därför som det är så viktigt för "neoliberala" (läs: gott o blandat ur högerpåsen) typer att säga att vi inte har ett klass-samhälle längre, För om man också inom arbetgivarna började inse de olika maktrelationerna och stratifieringen som härskar skulle den gemensamma fronten mot arbetarna inte hålla. Det handlar just om att folk går in för en identitet - det handlar till viss mån om tro: "jag kan nog lita på dom, för dom är som jag". Lite som hela finansmarknaden är beroende av tillit - om folk tappar tron på en marknad eller ett bankväsen kollapsar den som en dagdröm.

    VastaaPoista
  3. http://www.mediafire.com/download/z897c7152532ti1/Bongley_Dead_-_Demo_n.3_(2014).rar

    VastaaPoista